Lite om hur jag har mått som gravid

Jag fick frågan hur jag orkat humörmässigt och fysiskt under graviditeten. Mitt spontana svar är: mycket varierande!
Runt vecka 5-6 började jag må illa. Riktigt illa. Det kändes som att jag var fem före att spy mer eller mindre från morgon till kväll. Jag kastade dock sällan upp. Jag mådde illa varje dag till ca vecka 25, och mår fortfarande illa varje vecka men intensiteten har minskat gradvis och illamåendet jag har nu kan knappt jämföras med hur det var de första månaderna. De första knappa 4 månaderna var jag extremt trött och illamående. All energi jag hade gick åt till jobbet, efter arbetsdagen sov jag oftast ett par timmar. Frank fick i princip ta allt ansvar för hem, hund, matinköp och matlagning. Det var svårt att hålla uppe humöret då jag mådde så dåligt fysiskt.
I slutet av sommaren var illamåendet en aning bättre, det höll inte i sig konstant under dagen utan varierade ofta mellan att vara sämre antingen på morgon/dag/kväll. Det betydde att jag fick stunder då jag på ett annat sätt kunde fokusera på annat än att må illa. Jag började tex träna så smått igen efter en total paus på dryga 3 månader. Att börja vattegymnastisera, styrketräna lite, ta långa promenader, träna lite yoga och pilates gjorde mycket för mitt psykiska välbefinnande. Att jag igen kunde röra på mig gjorde det lite lättare att handskas med de fysiska förändringarna. Jag kände mig tidigt enorm (även om jag nu ser på bilder och kan konstatera att jag var långt ifrån så stor som jag kände mig) och tyckte att det var ganska jobbigt då kroppen förändrades så fort.
De fysiska förändringarna blev lättare att handskas med och kändes mera ok efter att jag började känna fosterrrörelser kring vecka 20. Då blev det konkret på ett helt nytt sätt att det finns en liten människa där inne vilket gjorde det enklare för mig att acceptera att min kropp ofta inte riktigt känns som min egen. Ett tag är den ju faktiskt inte bara min.
Ganska tidigt fick jag ju även besvär med foglossning. Redan i vecka 14(!) började jag tidvis känna smärta kring högra SI-leden. Runt vecka 22 är smärtorna kring SI-leden ibland så svåra att jag inte kan flytta tyngden till höger utan att det hugger till. Hur tunga patienter och hur stressigt det är på jobbet påverkar helt klart hur mycket smärta jag hade. Att ha ont mest hela tiden påverkade helt klart humöret negativt. Från och men vecka 29 blev jag sjukskriven för resten av graviditeten eftersom jag hade så ont och fixade inte längre ett fysiskt krävande jobb. Det kändes trist eftersom jag trots allt trivdes bra på jobbet men jag började fort må mycket bättre eftersom smärtan blev lindrigare och jag fick mera energi och ork. Frank märkte genast skillnad i mitt humör och sa att jag blev mycket gladare.
Nu har jag alltså varit sjukskriven i drygt 8 veckor och det är nog under den här perioden jag mått som bäst. Illamåendet har varit lindrigt, foglossningsbesvären i och för sig jobbiga men jag har ändå haft möjlighet att vila mycket och undvika de saker som provocerar smärtan mest. Jag har kunnat njuta av att ta dagarna i lugn takt och tänka mycket på vad som väntar oss, vem det lilla pyret månne är och hur hon kommer påverka våra liv. Jag har förberett mig mentalt och kännt mig ganska stabil och harmonisk i humöret.
Nu, men 18 dagar kvar till beräknad ankomst så börjar jag bli mera otålig och lite mera lättirritabel. Jag är mera rastlös och har tappat lite av det lugn jag haft de senaste två månaderna. Fysiskt känns det tungt. Det är jobbigt att kravla mig upp ur sängen flera gånger per natt, att det gör ont i höften och blygdbenet varje gång jag vänder mig i sängen och varje gång jag stiger upp och gå efter att ha suttit en lite längre stund. Det är frustrerande att känna mig begränsad, magen är ofta i vägen och jag får sammandragningar (sammandragningarna började redan efter v 20 och har gradvis ökat) så fort jag böjer mig en aning framåt, vid lättare ansträngning, så fort jag blir lite kissnödig etc. Längtan efter att få ha den lilla människan i famnen snarare än i magen är starkare än någonsin. Men jag försöker psyka mig genom att tänka positivt, att lilla knyttet mår bra och det gör ju även jag i det stora hela. Men det som nog hjälper allra mest är att känna de små rörelserna där inne. Det är mysigt och rogivande och ger ork att fixa det sista.
Det som hände i slutet av november då min vän födde sin lilla pojke alldeles för tidigt, han klarade sig inte, påverkade mig en hel del mot slutet av graviditeten. Händelsen gjorde att jag mot slutet kunnat fokusera bättre på de positiva bitarna med graviditeten. Den gav mig perspektiv.

Summa summarum tycker jag inte att det har varit någon hit att vara gravid. Det har varit såväl fysiskt som psykiskt tungt och det känns som att det har varat i en evighet. Visst har det samtidigt varit en häftig upplevelse att följa med hur en liten människa växer inne i mig. Nu känner jag mig dock redo för denna upplevelse att var slut för denna gång! Jag är grymt taggad inför nästa upplevelse- förlossningen samt framför allt att få träffa den lilla typen som ju är poängen med att gå igenom allt detta.

Det finska språket

Jag har tillbringat en stor del av min förmiddag med att ringa runt och försöka fixa saker på finska samt skrivit mail. På finska. Till min förargelse så går det så mycket knaggligare igen än för bara några veckor sedan.
Då jag jobbade talade ja ju och skrev på finska dagarna i ända (kämpigt även då, men det gick på nåt vis) men nu talar, skriver, läser eller hör jag knappt språket mera. Inte alls bra för jag vill ju inte starta från noll igen den dagen jag börjar jobba på nytt.
Hur ska jag göra för att upprätthålla min usla finska? läsa på finska, ja jag vet det borde jag göra och det är nåt jag i praktiken kan göra också men jag vill gärna prata också. Familjecafé på finska då skutten anlänt kanske vore nåt.
Frank brukar säga att jag ska tala finska med babyn och han svenska. Hur många gånger har jag inte drömt om att själv vara tvåpråkig, att jag hade fått finskan "gratis" som så många av mina vänner istället för att genom åren kämpa, gråta, angsta, skämmas över finskan som min hjärna nog aldrig riktigt kommer att klara av. Tyvärr kan vi inte ge vårt knytt privilegiet att få två språk hemifrån men jag tänker helt klart göra mitt bästa för att hon ska bli bekant med språket i ett tidigt skede. Hur jag sen ska få till det i praktiken har jag inte riktigt luskat ut ännu..

Torni

Som sagt så hade vi ett chill nyår hemma i år. Lite god mat, trevligt sällskap och spel. Kvällens mest spännande spel var helt klart torni. Alla var maximalt fokuserade...










....jag förlorade. Crap.

Vardag?

Måndag och vardag för de flesta antar jag. Jag vill inte påstå att jag har en vardag för tillfället utan jag har hittills varit ute på promenad med hunden 1,5h, tvättat lite kläder och kladdat mud-mask i ansiktet. För resten av veckan har jag planerat in program varje dag för att dämpa otåligheten som kommit smygande.

Sista träningen

Jag blev akut rastlös på eftermiddagen och tänkte att ett sista träningspass för detta året skulle sitta perfekt så att det ryms lite mat i magsäcken på kvällskvisten. Nåväl, i minigymet fanns det två andra ivriga som svettades för sista gången i år. Jag märkte dock att dessa två typer sneglade på mig väldigt mycket och jag fattade först inte riktigt varför. Sen såg jag mig i spegeln och såg det här


Jag ser ju onekligen ganska lustig ut, svettig i tighta träninskläder. Det bjuder jag på.

Nyårsafton

Idag ska magen och jag ha oss ett lugnt nyår. Lite god mat och spel är inplanerat Ja, alltså det är inte bara jag och magen som ska äta och spela utan även Frank, en vän och en bror. Riktigt skönt. Vi kom nyss hem från matshoppingen vid prisma, nu sitter jag i soffan med dagstidningen och en mugg kakao och njuter av att vi städade lägenheten igår. Så småningon ska jag nog duscha och byta om till nåt lite festligare för det är ju trots allt nyår.

Nyårsafton till ära firar vi 37 fullgångna veckor. Knyttet kan i princip anlända när som helst men jag tror nog att hon stannar inne 3 veckor till, till fullgångna 40 veckor. Minst. Och om hon är liten, vilket sf-måttet ju tyder på (men man vet ju aldrig!) , så är det ju bara bra om hon hinner lägga på sig lite mera vikt ännu före hon anländer. Men hey alltså, vem tycker att denna mage ser liten ut!? Nä, jag tänkte väl det.

Ni som undrar vad jag har för mommo-strumpor på mig så kan jag informera att ja, det är mina höga stödstrumpor vilket jag rekommenderar alla gravida som har tendens till ens lite svullnad. De var speciellt sköna att använda då jag jobbade men även nu mot slutet av graviditeten är de sköna att ha mest hela tiden. Hittills har jag inte heller sett skymten av åderbråck vilket jag var helt säker på att skulle dyka upp med tanke på att det till viss del är genetiskt betingat. Men jag borde väl inte ropa hej ännu.


Tur att jag inte köpte större storlek byxor då kring vecka 20 för de jag köpte funkar fortfarande mycket bra med tre veckor to go.

Trötta dagen

Idag har varit en trött dag. Jag skulle vila ögonen lite efter att jag kommit hem från rådgivningen. Det slutade med att jag sov mellan 9 och 12! Vi drog iväg på eftermiddagsbio varefter jag kände mig redo att sova lite igen. Men, istället för att sova eller dega mig igenom kvällen drog jag till gymet, cyklade 30min och styrketränade ca 40min och efter det har jag äntligen varit energisk och pigg! Mera träning är vad som saknats helt enkelt. Min vattengymnastik har som bekant slutat och den här veckan har det inte blivit så många långa promenader pga äckel-väder. Imorgon fundrar jag kolla in Alberga simhall och plaska lite för att försöka hålla upp energinivån.

Såhär såg jag och magen ut i gymet. Min mage är egentligen inte alls deformerad som det ser ut som utan det är bara byxlinningen som korvat ihop sig upptill.

Vecka 36+5 idag alltså och jag kämpar ännu febrilt för att bromsa muskelförtvining. Svagare har jag nog blivit, speciellt benen kommer att behöva stärkas eftersom foglossningsbesvären gjort att jag nästan inte tränat benen alls de senaste månaderna.