Mysteriet med utslagen

Hittills har Agnes haft turen att ha en riktigt fin hy. Bortsett från några gånger då hon har haft riktigt dålig mage= riktigt röd rumpa, så har huden skött sig själv. Nu  under vintern har vissa områden varit en liten aning torra, men inget desto värre.
Men för ett par dagar sedan började det dyka upp riktigt fula utslag på benen. De blev värre och värre och jag har funderat övar vad hon har ätit som hon kunde reagera på. Jag kom fram till att hon inte har smakat på några nya födoämnen de senaste dagarna och då utslagen igen blev värre igår bestämde jag mig för att vi nog måste gå och kolla upp detta ordentligt. Men idag på morgonen var utslagen nästan helt borta (igen, som de alltid varit om morgnarna) och jag ringde aldrig och beställde någon läkartid. Efter nån enstaka timme var det dags för första blöjbytet och där var de igen- utslagen. Röda och ilskna. Jag fattade ingenting. Hon hade ju bara ätit den vanliga morgongröten. Hjärnan gick på högvarv för att lösa mysteriet och av någon konstig anledning fick jag ett infall att lukta på hennes byxor. De luktade parfym. Parfym!! Vi använder endast oparfymerat tvättmedel i vårt hushåll men vi tvättade några plagg under vistelsen i Stockholm. Med parfymerat tvättmedel. Byxorna som Agnes haft på sig de senaste par dagarna var ett av dessa plagg. Agnes fick nya byxor och efter några timmar var utslagen nästan borta igen.
Mysteriet löst. Skönt!

Lite obehagligt är det ändå att se hur huden (kan) reagera på helt vanliga kemikalier. Tänk så mycket man utsätter sig för dagligen. Och tänk om kroppen ändå reagerar även om den kanske inte gör det så tydligt som Agnes hud gjorde denna gång. Tänk om det sker reaktioner i kroppen och konsekvenserna kommer fram först senare... Jag tror bestämt att jag ska börja se över vad jag använder för produkter på min egna kropp.

Dagnes mening

 "Kii babba"!  = Zuccini är mums filibabba!

Vardag igen

Efter Stockholm var vi hemma en sväng. Packade om och åkte sedan upp till Österbotten. Vi fick vara med om ett vackert bröllop. Rättare bestämt underbara Mia och hennes charmiga Samulis bröllop.
Trevligt sällskap, fantastisk mat, fina tal, bra musik och framför allt massor med kärlek i luften. Jag, min idiot, lämnade kameran i Helsingfors men ni kan kika in på fantasktiska Hannahs blogg för att få ett smakprov. Hannahs blogg tycker jag för övrigt att alla som uppskattar snygga fotografier ska kolla in.
För er som inte följer med instagram ska jag inom kort försöka få hit lite av de bilder som tagits de senaste par veckorna. 

I samband med bröllopet sov vi ifrån Agens för första gången. Farmor skötte och det gick förstås bra. Jag sov, till min egen förvåning, som en stock hela natten.

Idag kom vi hem igen och imorgon börjar vardagen. Vardag har vi inte haft i detta hushåll sedan julen så det är väl på tiden.

Tack förresten alla som kom fram och talade med mig under helgen och berättade att ni följer med bloggen. Jag blev jätteglad! Speciellt roligt var det ju att höra att jag kan inspirera gällande annat än bebisrelaterade saker (T, jag glömde säga att du passar mycket bra i frisyren! Mycket bättre än orginalet själv ;))

Resan då?

Själva resandet gick alldeles super-bra! Agnes gillar helt klart flygfält eftersom det finns massor att se på och det händer någonting hela tiden. Att flyga var också skoj. Speciellt då det skakade och hade lite ljud.
Men. På fredag eftermiddag (vi kom fram till Sthlm på torsdag förmiddag) fick Agnes feber. Och feber, närmare 40 grader, hade hon sedan ett par dygn. Så vi såg egentligen inte så mycket annat än Sollentuna centrum under vår Stockholmsresa. Så kan det gå.
Huvudsaken är ju förstås att Agnes mår bra. Hennes feber gick ner på söndag eftermiddag och hon var glad och pigg då vi flög hem igår.

Vi kom fram till att febern högst troligen var en biverkning av mpr-vaccinet som hon fick förra veckan. Egentligen skulle hon ha fått den strax före resan, inte en vecka före, men jag ringde och ändrade tiden just eftersom jag ville undvika eventuella biverkningar under resan. Vad jag dock missat var att mpr-vaccinet är lite annorlunda gällande biverkningar på så vis att febern stiger en vecka efter vaccinationen. Inte direkt efter.
Hurra för mig.

Jag måste också, om Wahlgren

 
Det är många som skriver inlägg, på facebook och bloggar, gällande intervjun med Anna Wahlgren i Skavlan i fredags. 
Jag tänkte först inte kommentera men jag kan trots allt inte låta bli att alldeles kort göra det.
Jag satt och såg intervjun i Stockholm. Jag blev illa berörd. Den  var obehagligt att se. Anna framstod verkligen som ett vrak. Hon betedde sig instabilt och jag vill påstå att hon verkade sjuk. Jag kan inte förstå varför hon ställde upp på en intervju i det skicket. 

Men. Det att kvinnan i fråga är mentalt instabil och troligen inte har varit den bästa av mödrar alla gånger  gör inte alla hennes tankar gällande barnuppfostran per automatik dåliga.  Jag håller med en del, definitivt inte allt, hon skriver i sina böcker. Grundprinciperna för hur barn ska lära sig sova hela natten tycker jag är fiffiga. Att människor inte alltid lever som de lär finns den otaliga exempel på. Hennes uppenbarelse gör ju definitivt att man blir extra skeptisk mot henne. Men sen tycker jag ändå att man alltid ska vara kritisk då det handlar om saker som gäller ens barn.

Jag kommer, trots den obehagliga intervjun (och obehagligheter och fel författarinnan gjort i sitt liv),  att fortstätta plocka åt mig av de bitar från hennes böcker som jag tycker verkar vettiga och fungerar för oss.

I sthlm

Just nu var det tänkt vi skulle ha tr.äffat vänner men istället ligger jag på en soffa med en sovande, febrig tös på magen.

Hur vi gått till väga

Jag vet att det är flera av er som undrar hur vi har gått till väga för att nå målet att sova gott om nätterna. Man ska ju inte ropa hej för tidigt och vi är inställda på att det kommer sämre nätter ännu, speciellt med tanke på att vi kommer att flänga runt de kommande par veckorna. Men. Det är så väldigt tydligt att de förändringar vi har gjort har varit effektiva och vi känner att vi har hittat redskap som fungerar för oss.

Den främsta inspirationen fick jag av att läsa Elizabeth Pantleys bok, Sova utan gråt, och Anna Wahlgrens bok "Sova hela natten". Visst har jag läst massor med andra tips och råd på nätet under snart ett års tid, men det är dessa två böcker som kanske främst står som grund för hur vi tänkte då vi planerade vår strategi.
Jag var, som de flesta säkert läst, sugen på att köra en regelrätt "kur" enligt Wahlgren men vi kom fram till att det inte är vettigt precis före våra resor. Istället fixade vi ihop en egen mix. Mål 1 var att Agnes skulle somna själv på kvällen. I botten hade vi också en mycket tydlig dagsrutin med fasta mat och sovtider.

Vi bestämde oss för en nattningsramsa (som båda skribenterna förespråkar). Vår lyder; Godnatt Agnes, sov så gott". En av mina systrar kallade ramsan för trygghetsramsa vilket jag tyckte var en bra benämning eftersom det är just precis trygg som jag vill att Agnes ska känna sig då hon ska somna.Hon ska veta att vi finns i närheten om hon behöver oss. Att vi kommer om hon gråter och är ledsen av någon anledning. Men hon ska känna sig så trygg i att somna på egen hand att hon av den anledningen inte ska behöva gråta efter oss.
Efter kvällsrutinerna (gröt, kvällstvätt och pyjamasbyte, tand- och hårborstning. Nattsaga och mjölk i fåtöljen i egna rummet) läggs Agnes i sin säng, på sidan eftersom hon nästan alltid sover på sida, och vi säger ramsan första gången. Om hon protesterar håller vi handen på baken/höften/ryggen antingen stilla med tung hand (ska kännas tryggt) eller buffa/gunga lite på baken (vi buffar inte enligt Wahlgrens teknik utan på ett sätt som vi gjort ända sedan hon var liten, mera gungar). Då hon lugnat ner sig och är avslappnad upprepar vi ramsan samtidigt som vi går ut. Hon ska veta att vi går så att hon inte behöver bli överraskad (och ledsen ) då hon upptäcker att hon är ensam.
Börjar hon gråta då vi går ut väntar vi en liten stund och lyssnar in gråten. Lugnar hon inte ner sig på egen hand upprepar ramsan vid dörren. Väntar och ser om hon lugnar sig. Om inte går vi in, lägger henne till rätta, och upprepar proceduren.
Under natten då hon vaknat har vi gjort likadant som jag beskrivit ovan.
Vi försöker gå ut så fort som möjligt då hon lugnat sig  och undviker att stå och buffa/hålla handen på henne längre än nödvändigt.

Vi har även fokuserat en hel del på HUR vi säger ramsan och vilken attityd vi utstrålar. Då jag läste "Sova hela natten" insåg jag att varit osäker då jag nattat Agnes. Jag har liksom på förhand tänkt att det inte kommer att fungera, hon kommer att vara ledsen, hon kommer att vakna, jag kan inte, jag vet inte hur jag ska bära mig åt, etc. För så har det ju varit- det HAR ju inte fungerat! Inte konstigt att man blir osäker. Nå, Agnes har alldeles säkert känt av min osäkerhet och hur trygg känner man sig månne då? Nä just det, det blir en ond spiral. Vi har alltså psykat oss till att tänka att det fungerar. Inget snack om saken. Det ska sovas. Punkt. Inget som behöver diskuteras. Det ska vara en självklarhet att sova om natten och genom att genomföra vår plan, som vi på förhand lagt upp tillsammans, så kommer det att fungera. DET har vi haft i målsättning att utstråla. Mental utmaning, I tell you. (För egentligen visste vi ju inte alls om det skulle funka eller inte...)

Att somna själv på kvällen började mirakulöst fungera nästan direkt. Ett par gånger går vi oftast in igen före hon tycker att det är ok att somna själv men hela proceduren tar oftast inte mera än 5 minuter. De första nätterna sprang vi nog in till henne en hel del men vi märkte fort att gångerna minskade i snabb takt och vi började också höra att hon var vaken några gånger under nätterna, talade för sig själv eller bökade på och gnällde lite smått, men somnade fort om på egen hand (tidigare grät hon ALLTID då hon vaknade på natten). Ett par nätter före hon nu, natten efter sin födelsedag, sov en hel natt utan att behöva hjälp att somna om igen behövde vi endast gå en en gång under natten. Så trenden var gradvis positiv under veckan som vi prövat detta.

Så här har vi alltså i korthet gått till väga. Det har tydligen fungerat bra för oss just nu. Förhoppningsvis fortsätter det att fungera även fram över också. Vi njuter i varje fall av att äntligen få sova lite mera. Hoppas det varar!