Föräldraskapets utmaningar

"Hur blev världen till?"
"Hur skulle det vara att vara nån annan? -tankepaus- "Jag vill inte vara nån annan, jag vill bara vara mig själv "

Ja, ni ser. Föräldraskapet och utmaningarna det medför har ytterligare tagit en ny nivå. Det är svårt och jätteroligt.

Tonårskris

För att nu gatan inte ska bli för lugn så passar jag på att krisa lite. Jag gör det ibland. Krisar över livet,  funderar vad jag riktigt sysslar med, vad jag riktigt VILL syssla med. Återgår till nån sorts tonårsversion av mig.
Det brukar gå över ganska fort så månne det inte gör det även denna gång.

Förutom det så har jag varit grymt förkyld i två veckor nu. En hel vecka var jag hemma från jobbet och låg och vred mig av och an med värk i kropp och knopp. Förra veckan tvingade jag mig med nöd och näppe igenom arbetsveckan och slutade sen med total flunssakollaps. Kanske det är därför jag krisar, för att de senaste par veckorna varit ett ända kämpande igenom dagarna. Så fort jag blir frisk och får träna igen återfår jag förhoppningsvis min mentala blans igen.

Lugna gatan

Sedan början av september jobbar jag deltid,  barnen går på dagis tre dagar i veckan. Vi har intensiva veckor bakom oss men jag tycker att vi har kommit igång rätt bra med vårt nya liv. Barnen har hunnit ha sin första svacka, och kommit över sin första svacka. Jag börjar kunna njuta mera av korta dagar efter att hittills suttit och förberett, läst och jobbat även kvällstid. Jag får det bästa av två världar och hoppas kunna fortsätta såhär ett tag till.
Vi har det faktiskt ovanligt balanserat för tillfället. Båda barnen är inne i aningen lugnare faser gällande test av gränser och trots. De leker i regel fantastisk bra tillsammans och vi sover som folk! För det mesta kommer ett eller båda barnen i vår säng i nåt skede av natten, men vi sover!
Vi njuter av att ha det ovanligt balanserat så länge det varar. Ja, dethär är troligen den lugnaste fasen vi haft sedan vi blev tvåbarnsföräldrar.

En liten parentes

Jag gick in på min egen blogg idag och tänkte,  nämen hjälp! Vad lade jag upp för bild riktigt. Gällande föregående inlägg.

Jag tänker att flera kanske tänkte nåt i samma stil. Tyckte det var vågat och konstigt att sätta upp en enorm bild bara på min mage. 

Saken är den att jag numera ser och tänker på mina problem med diastasen och magen med mina professionella ögon. Jag ser problem, funktion/avsaknad av funktion, målsättning, framsteg, analyserar, funderar med rehabiliteringen som grund. För det mesta kopplar jag numera bort personliga känslor om vad jag tänker och tycker om hur magen tex ser ut. Det spelar liksom ingen roll. På gott och ont. 

De första magbildern jag satt upp på bloggen var mycket svårare. Jag kände mig så ful. Magen ful och speciellt naveln deformerad och för mig själv frånstötande. Nu känner jag egentligen ingenting vilket på sätt och vis är en delseger på vägen att kanske kunna känna nåt mera positivt nån dag igen. Problemet just nu är kanske att jag i nåt skede av processen var fokuserad på att vända mina negativa tankar till positivt vartefter rehabiliteringen skulle framskrida och på nåt vis tänka att kroppen och mentala biten jobbat tillsammans i rätt riktning. Men eftersom den fysiska rehabiliteringen nästintill avstannade trots enorm insats av mig blev jag bara frustrerad och arg på att kroppen inte gör som jag vill. Sen släppte jag det. Nu känner jag som sagt ingenting men vet heller inte riktigt vad som är nästa steg. Släppa hela projektet känns lockande men inget vettigt alternativ eftersom bråcket ger mig besvär och diastasen gör hela min core instabil och jag vill förebygga värre problem. 

En liten parentes bara jag fick för mig att tillägga. För att klargöra (?) lite om hur jag tänkte. 

Hos kirurgen

Det har hänt en hel del här den senaste dryga månaden. Barnen har börjat dagis, jag har börjat jobba. Finns en hel del jag kunde skriva om det men i dethär inlägget ska jag fortsätta på bråck och diastastemat. Först var detta en sömnblogg, nu en passiv diastas-blogg. Kan informera er som följt sömnbloggen att vi nu, sedan några månader tillbaka oftast sover hela nätter. Halleluja!

Tillbaka till magen. De flesta av er vet att jag opererades för navelbråck i december förra året. Det följdes av en otroligt tung dryg månad för hela familjen eftersom jag inte fick lyfta och barnen blev totalt upp och ner.
Så fort jag tog bort förbandet, några dagar efter operationen, anade jag att allt inte stod rätt till. Naveln var svullen som en halv golfboll. Tänkte, och hoppades att det vag svullnad som skulle ge med sig. Kände också att jag fortfarande kunde trycka tillbaka lite vävnad in i magen så efter fem veckor klampade jag in på kirurgiska polikliniken och bad dem kolla upp naveln eftersom jag anade oråd. Jag fick snabb service, kirurgen kom och kollade inom 15min trots att jag inte hade bokat tid men efter att hon tittar på den två sekunder konstaterade hon att det troligen är vävnadsvätska och att jag ska ha tålamod. Nå, efter 9 månader av tålamod och naveln fortfarande inte ändrat märkbart. Eller jo, ändrat till det sämre med mera värk, speciellt om jag lyfter tungt eller om magen är svullen. Stegade igen in till kir pol och bad om en läkartid och ett par veckor senare, idag, träffade jag kirurgen igen.
Hon tittade på naveln och konstaterade omedelbart att stygnen inte hållit. Jag har fortsättningsvis ett förbaskat bråck och jag har haft det hela tiden. Precis som jag trott sedan stunden jag avlägsnade förbandet.

Det är mycket troligt att det är detta som gör att jag inte gör framsteg i min diastas-rehab trots månader av stenhård, fokuserad träning.
Just nu känner jag mig bara matt och har ingen aning om vad nästa steg blir. Jag är verkligen innerligt trött på detta navelskåderi men jag vill bli av med värken från bråcket och jag vill träna ihop min delning mera. Men jag skulle verkligen inte orka men en ny operation.

Dagens mage. Naveln här i minsta laget. Brukar bli mera svullen om kvällarna elle om jag gjort mcyket fysiskt tunga saker. Minst svullen på morgonen då jag vaknar. 

Diastasrehab, tredje träffen

Idag träffade jag fysioterapeuten för tredje gången. Delningen hade minskat en aning och även blivit grundare. Tyvärr glömde jag fota exakta måtten på delningens förändring och jag satt inte de exakta siffrorna på minne. Så det går nog framåt men rätt långsamt.
Jag har under de senaste par månaderna jobbat hårt med att träna upp bäckenbottenmuskulaturens styrka och uthållighet (jag har nog aktivt tränat bäckenbotten ända sedan graviditeten med Agnes men senaste månaderna verkligen målmedvetet och intensivt enligt specifikt schema) och aktiveringen kollades med ultraljud. Bäckenbotten utsätts för enorm påfrestning då buktrycket stiger som tex då man lyfter tungt eller gör en crunch. Med hjälp av ul kunde vi konstatera att min bäckenbotten inte riktigt orkade hålla emot det tryck som bildas då man gör en liten crunch, utan gav efter en aning mot slutet. Mycket tankeväckande för mig med tanke på hur mycket jag ändå har tänat bäckenbotten. Var givande och motiverande att konkret, visuellt se vad som händer/borde hända med bäckenbotten. Bäckenbottenträningen fortsätter alltså (livet ut) och kommer härefter också att varieras lite mera.
Fick en hel del nya övningar för att få delningen att förhoppningsvis minska diastasen men också övningar för att slappna av. Har ganska överaktiva muskler kring revben, vilket gör att de (revbenen) spretar ut och troligen påverkar delningen negativt. Övning för fascia release av överaktiva nedre magmuskler (borde egentligen gå till nån som kunde behandla mina fascior några gånger men börjar iallafall med självhjälp,  egna övningar med boll, och ser sen om nån inom detta kunnig kollega finns i närheten). Jag fick lov att göra mera övningar på gym, mera benträningen tex vilket är roligt. Bakåtböjningar och plankor är fortfarande "förbjudet" vilket innebär att yogan fortfarande är on hold.

Lite trist var att vi kunde konstatera att det nog, trots allt, verkar vara nåt knas med mitt navelbråck. Vilket jag anat ända från början. Det ÄR nåt annat än vävnadsvätska som putar ut (troligen alltså fortfarande ett litet bråck). Jag ska kontakta kirurgin och be dem kolla upp saken. Igen. Men jag har ju absolut ingen lust att göra flera ingrep på grund av detta. 

Jag kommer att tejpa naveln med kinesiotejp en del framöver för att ge bråcket stöd vid vissa övningar.

Känner mig otroligt tudelad för tillfället. Å ena sidan är jag motiverad och tycker att det ska bli roligt att sätta igång med de nya övningarna som jag fick. Samtidigt är jag SÅ trött på detta. Speciellt eftersom det verkar som att det förbaskade navelbråcket aldrig blev fixat ordentligt. Trött på att sätta enormt mycket tid, pengar och energi på nåt som kanske aldrig blir bra. För första gången känns det faktiskt som jag har lust att ge upp. Men ge upp är inget alternativ. 

Inredningsinspiration

Jag har fått inredningsfnatt. Plötsligt har jag massor av projekt jag genast vill få fixade här hemma. Jag ska sy (!! Jag kan inte sy)  fyra gardiner. Jag har köpt ett tyg till hjälpköket, till barnens sovrum blir det gula finlayson elefanter, till lekrummet gärna Marimekkos räsymatto alternativt en lite billigare variant från Spira. En tillfällig lösning till gästrummet tror jag det blir samma elefanter från finlayson men gråa bara för att jag älskar just det mönstret och den färgen men tycker barnen ska få lite roligare (gul, vilket även är Edwins absoluta favoritfärg). Om jag hittar på nåt annat i gästrummet funkar ju gråa elefanterna ju sedan att byta med för att då variation i de andra rummen eftersom modellen kommer bli identiska, enkla kappor.

För att gardinerna ska funka i barnens sovrum måste vi äntligen måla om, måla bort ränderna på väggarna som jag har tänkt göra i tre år nu men aldrig kommit till skott.

Sen behöver vi en skohylla som även kan användas som bänk. Ikeas gamla hemnes, som inte finns till försäljning längre, har jag resultatlöst sökt länge...

Jag ska riva ut bänken i hjälpköket och fixa en skänk/bord (tänk skänk med en rad öppen förvaring högst men tomt space nertill så att en skohylla kan placeras under....) Den perfekta skänken/bordet har jag dock ej hittat ännu. Borde väl bli snickare för satt förverkliga mina visioner.

Till gästrummet söker jag också en utdragbar säng i 60-tals stil. Gärna med förvaringslåda under. Har en på lut.

I vardagsrummet tycker jag vi behöver en liten 50-tals inspirerad skänk. Helst enkelt för att det skulle passa bra. Håller ögonen öppna.

Det är roligt men utmanade och tidskrävande att söka möbler och inredning second hand. Extra belönande då man hittar det man söker. 

Det är väl de största sakerna jag funderar på. Sen finns lite annat smått och gott jag gärna skulle fixa. Och även större saker som att bygga helvägg klädskåp i sovrum och totalrenovera båda badrummen. Men det tar vi nån gång i framtiden. Och ja, så hade jag tänkt bygga en lounge ute på terrassen men tror vi fixar det nästa sommar..

Om ja inte visste bättre skulle jag tro att jag boar. Det gör jag inte i ordets rätta bemärkelse. Ska återkomma med bildbevis efterhand jag ror i land delar av min projekt.