Inläggen i mitt huvud

Det finns så mycket jag kunde blogga om. Om vår lilla långhelg i Helsingfors och alla tankar och funderingar gällande boende och flytt som den medförde. Om det fantastiska bröllopet vi fick vara med om i Lördags. Om barnens utveckling. Om hur mycket Agnes talar och vilka skojiga saker hon säger. Om hur sjukt fort Lilleman växer, hur han börjat le och om att vi sover bättre om nätterna. 

Om träningen som faktiskt går helt okej. Förutom promenaderna och förutom att jag har börjat fuska med svårare övningar för fort. 

Men jag hittar inte riktigt tid för att skriva ner alla inlägg jag har i mitt huvud. Jag bloggar inte då barnen är vakna och numera är det inte sagt att barnen sover samtidigt varje dag. Om de gör det prioriterar jag träning eller sömn (beroende på hur natten varit) eller lite tumistid med Frank. Om kvällarna surfar jag oftast igenom ett antal bloggar och sidor och väljer sen att lägga mig så tidigt som möjligt. Precis som även ikväll.

10 år

I 10 år har vi varit ett par, Frank och jag. Jag hade tänkt skriva ett ordentligt inlägg om dessa år men just nu känner jag att jag är tvungen att sova så länge jag kanske har möjlighet till en timme eller så.
Helt klar är iallafall att vi fattade ett bra beslut för 10 år sedan. Jag kan inte tänka mig en bättre man vid min sida eller en mera underbar pappa till mina barn. Han är fantastisk och jag känner mig tacksam över att vara hans. Varje dag.

Inte 10 år som gifta, men jag älskar glädjen i bilden.

Lägesuppdatering

Tack för kommentarerna efter senaste inlägg. Trist att så många andra kämpar med motsvarande problem.

Vårt situation tog igen en ny, positiv, vändning förra natten. Lillkillen var vaken mellan  2.30 och 3.30 efter att han, som vanligt piggnat till efter blöjbyte. Efter en timme vakenhet så var han förbannad och ville ha mat. Försökte ge nappen istället för han hade ju ätit en timme tidigare och jag tänkte att mera mat med all säkerhet skulle betyda att jag inte kan lägga ner honom och sova på ett par timmar. Han godkände inte nappen utan blev ännu mera arg. Jag fick för mig att pröva amma liggande. Bara för att testa och bara för att själv få ligga ner en liten stund. Hör och häpna, han åt och somnade! Inga uppstötningar eller spyende. Vaknade efter några timmar, åt liggande igen och sov nästan till kl 10. 

Jag fattar ingenting. Men verkar ju iallafall inge som att det är nån värre reflux han har för det kan ju inte variera så otroligt mycket från en dag till en annan (?). 

Några saker jag tänker att kunde påverka är; ordentlig magtömning sent på kvällen. Att vi gick med honom upprätt länge på kvällen efter allt kvällstankande, att jag låtit bli att dricka mjölk på flera dagar (idag åt jag igen mjölkprodukter så får se om det har nån inverkan). 

Jag blir inte riktigt klok på detta men får väl bara hoppas att det positiva trenden håller i sig.

Stackars liten

Jag märkte nästan omedelbart att Lillkillen tenderar få mycket uppstötningar efter art han har ätit. En del av maten kommer ända upp men inte jättemycket. Däremot hör man hur maten ofta, och länge efter måltidernas åker upp i struphuvudet och sen ner igen. Jag vet ju att magmunnen är mer eller mindre slapp hos små bebisar men jag trodde att det ska bli bättre med tiden (hade motsvarande problem med Agnes men det blev klart bättre med tiden) men i Lillkillens fall verkar det bara bli värre.
Några nätter har jag nu vakat med honom mellan 2 och 7, 2 och 5, 2 och 6. Han är ju så trött och somnar flera gånger men då jag lägger ner honom vaknar han av uppstötningar och börjar gråta igen. Av nå nån konstig anledning så sover han ändå bra i sin säng på dagen så jag förstår inte riktigt varför det är så mycket värre på natten. En teori är att han äter så mycket på kvällen att trycket på magmunnen blir högre än på dagen.

Även de nätter som är bättre är även de rätt tunga eftersom jag måste sitta och amma honom x antal gånger. Jag skulle gärna ligga eftersom man ju själv kan halvslumrar samtidigt. Men ligger jag slutar det med att han spyttar och får uppstötningar och sen bara ligger och skriker av att maten åker hiss i halsen.

Nu vill jag självfallet ha era bästa råd och tips av er som har erfarenhet eller annars bara kunskap gällande detta. Hur ska vi hjälpa vår Lilleman med detta? Sängens huvudända har vi självklart höjt ordentligt.

Hej träningen!

Jag har kommit igång med träningen igen och det är så obeskrivligt skönt! Eftersom jag tycker om att ha system på träningen så kör jag enligt Olga Rönnbergs system, det men hittar i hennes bok "Träning för nyblivna mammor". Först tänkt jag att första nivån nog kommer att kännas lite väl lätt. Well jag hade minsann träningsvärk efter första passet och verkligheten blev mycket tydlig: jag är i uselt skick. Men annat kunde int förväntas heller. Nu kan det bara bli bättre och jag ser fram emot att märka hur styrkan kommer att öka. För det kommer den. Tre gånger har jag hunnit köra programmet den senaste veckan och känner redan tydligt att kontakten men musklerna är bättre och därmed också tekniken. Att få in träningsprogrammet tre gånger i veckan tror jag inte att kommer bli ett problem, däremot är jag lite tveksam över hur det kommer att bli med vagnpromenaderna... Lilleman har hittills inte varit speciellt förtjust i att ligga i vagnen och Agnes kommer inte att ha tålamod att sitta stilla i vagnen då jag promenerar. För hon ska ju mest gå själv.... Måste försöka få in ordentligt raska promenader med hunden då Frank är hemma istället tror jag bestämt.
Det känns underbart att ta tag i träningen igen. Som att en bit av mig är tillbaka.

Idolen

Agnes har en ny idol. Efter att hon såg Peppe dansa här|

http://www.jeanetteohman.com/2013/12/turistveckan-drar-till-las-vegas.html

har Peppe kommit på tal nu som då. "Vill titta på Peppe" säger hon. 

Idag valde hon själv outfit, dansade omkring och sa "jag är en Peppe-gubbe". 

http://instagram.com/p/isqGOvErOE/

(Ursäkta de osmidiga länkarna, har inte riktigt lärt mig länka normalt med nya padden ännu och orkar inte ta reda på hur det funkar precis just nu.)

Falskt alarm

Två nätter var det, som sagt, skrik. Tre nätter har det nu varit som tidigare, det vill säga mat med 2h mellanrum och byte av bajsblöja flera gånger per natt. Då blöjan måste bytas vaknar han ofta till och kommer ofta inte till ro igen före efter ett bra tag av lite smågnällande, tror han vill ha mat men skriker bara om jag försöker ge mera (och ätit har han ju redan så magen är fullproppad!) Mha famnen och tutten (nappen) brukar han somna om igen. Men det går lätt en och an halv timme till den ruljansen. Men, det är ingenting i jämförelse med flera timmars hjärtskärande gråt. Så för tillfället är jag mycket nöjd över situationen.

Imorgon börjar Frank jobba igen efter en skön månad hemma. Jag är ärligt sagt nervös över att vara ensam med två småttingar. Tänk om det blir totalkaos. Det blir det säkert nu som då men förhoppningsvis inte hela tiden. Mest nervös är jag över att Frank jobbar mycket kvällar och nätter och hur jag ska få kvällsrutinerna att funka smidigt för Agnes del så det inte blir pannkaka av hennes sovande.