Sex månader efter flytten

Det har nu gått nästan sex månader sedan vi flyttade från Helsingfors till Jakobstad. Jag upplever att det har varit tufft. Tyngre än jag hade tänkt att det skulle bli.
Det svåraste för mig är att jag saknar min familj i Helsingfors. Det blev igen så konkret förra helgen då vi var i Helsingfors. Jag saknar så mycket att kunna träffa dem ofta och är ledsen över att barnen inte får umgås med dem oftare. Det var jätte tungt att åka tillbaka igen efter helgen.
Jag saknas förstås också vännerna där. Jag saknar område vi bodde i. Jag saknar musikleken förvånansvärt mycket. Jag saknar att kunna ta sig fram med buss vilket var super praktiskt då man rörde sig med vagn och eventuellt sovande barn. Jag saknar köpcentrum (faktiskt- de är otroligt sköna att hänga med med småbarn men jag inser ju samtidigt att jag inte skulle hänga så mycket i köpcentrum med en tvååring och en minibebis). Jag saknar pulsen och människorna. Jag saknar staden. Jag saknar kollegerna jag fortfarande höll kontakten med.
Jag saknar så mycket och det beror förstås på att jag betraktade Helsingfors som hemma. Jag hade byggt upp en vardag som jag trivdes mycket bra med.

Under hösten har jag jobbat en hel del för att hitta min plats i ett nytt sammanhang. Jag har varit aktiv och försökt lära känna människor. Men det år svårt. Jag upplever att det år svårare att få kontakt med människor här än i Helsingfors. Kanske är det för att människor har mera slutna umgängeskretsar här? Jag vet inte, men det är en teori. Att alla nästan vet vem alla är redan och man vet också vem som "tillhör" vilken umgängeskrets. Dessa har ju ofta uppstått och formats från att man var liten och det är knepigt att få in foten. Säkert är det så här mer eller mindre överallt men kanske tydligare på mindre orter.

Sedan Lilleman föddes så har jag mest bara varit hemma. Största orsaken förstås för att undvika onödiga infektioner då han är så liten. Sen känns det rätt omständigt att bege sig iväg nånstans då det är kallt med en liten som ska äta stup i kvarten, går ju int precis att dra fram maten var som helst.
Även om dagarna går fort så känner jag mig nog lite rastlös. Jag längtar efter vår och sommar eftersom jag inbillar mig att jag kommer att vara mera aktiv gällande att komma mig ut och träffa människor då.  För tillfället så står det liksom rätt stilla, knytande av nya kontakter och sociala nätverk. Som tur finns det ju några vänner här och en del bekanta. Annars skulle jag nog känna mig ännu mera ensam.

Det här blev kanske ett rätt negativt inlägg vilket nog beror på resan till Helsingfors för ett par veckor sedan. Saknaden blev så mycket större igen efter att ha varit där. Jag längtar verkligen tillbaka till så mycket. Samtidigt längtar jag inte tillbaka till 57kvm (även om jag nog saknar lägenheten) och jag vill fortsättningsvis inte bosätta mig någonstans långt ute i esbo eller vanda för att ha råd med större boende och för att ha råd att jobba mindre då barnen är små.

Jag tror hårt på att jag kommer att börja trivas ännu. Och på många sätt så trivs jag nog redan. Men det tar sin tid.

Detta blev ett ganska uselt inlägg gällande flytten. Blev mera ett jag saknar-Helsingfors-inlägg. Ni får gärna fråga om det är nåt specifikt gällande flytten som ni vill veta.

Inläggen i mitt huvud

Det finns så mycket jag kunde blogga om. Om vår lilla långhelg i Helsingfors och alla tankar och funderingar gällande boende och flytt som den medförde. Om det fantastiska bröllopet vi fick vara med om i Lördags. Om barnens utveckling. Om hur mycket Agnes talar och vilka skojiga saker hon säger. Om hur sjukt fort Lilleman växer, hur han börjat le och om att vi sover bättre om nätterna. 

Om träningen som faktiskt går helt okej. Förutom promenaderna och förutom att jag har börjat fuska med svårare övningar för fort. 

Men jag hittar inte riktigt tid för att skriva ner alla inlägg jag har i mitt huvud. Jag bloggar inte då barnen är vakna och numera är det inte sagt att barnen sover samtidigt varje dag. Om de gör det prioriterar jag träning eller sömn (beroende på hur natten varit) eller lite tumistid med Frank. Om kvällarna surfar jag oftast igenom ett antal bloggar och sidor och väljer sen att lägga mig så tidigt som möjligt. Precis som även ikväll.

10 år

I 10 år har vi varit ett par, Frank och jag. Jag hade tänkt skriva ett ordentligt inlägg om dessa år men just nu känner jag att jag är tvungen att sova så länge jag kanske har möjlighet till en timme eller så.
Helt klar är iallafall att vi fattade ett bra beslut för 10 år sedan. Jag kan inte tänka mig en bättre man vid min sida eller en mera underbar pappa till mina barn. Han är fantastisk och jag känner mig tacksam över att vara hans. Varje dag.

Inte 10 år som gifta, men jag älskar glädjen i bilden.

Lägesuppdatering

Tack för kommentarerna efter senaste inlägg. Trist att så många andra kämpar med motsvarande problem.

Vårt situation tog igen en ny, positiv, vändning förra natten. Lillkillen var vaken mellan  2.30 och 3.30 efter att han, som vanligt piggnat till efter blöjbyte. Efter en timme vakenhet så var han förbannad och ville ha mat. Försökte ge nappen istället för han hade ju ätit en timme tidigare och jag tänkte att mera mat med all säkerhet skulle betyda att jag inte kan lägga ner honom och sova på ett par timmar. Han godkände inte nappen utan blev ännu mera arg. Jag fick för mig att pröva amma liggande. Bara för att testa och bara för att själv få ligga ner en liten stund. Hör och häpna, han åt och somnade! Inga uppstötningar eller spyende. Vaknade efter några timmar, åt liggande igen och sov nästan till kl 10. 

Jag fattar ingenting. Men verkar ju iallafall inge som att det är nån värre reflux han har för det kan ju inte variera så otroligt mycket från en dag till en annan (?). 

Några saker jag tänker att kunde påverka är; ordentlig magtömning sent på kvällen. Att vi gick med honom upprätt länge på kvällen efter allt kvällstankande, att jag låtit bli att dricka mjölk på flera dagar (idag åt jag igen mjölkprodukter så får se om det har nån inverkan). 

Jag blir inte riktigt klok på detta men får väl bara hoppas att det positiva trenden håller i sig.

Stackars liten

Jag märkte nästan omedelbart att Lillkillen tenderar få mycket uppstötningar efter art han har ätit. En del av maten kommer ända upp men inte jättemycket. Däremot hör man hur maten ofta, och länge efter måltidernas åker upp i struphuvudet och sen ner igen. Jag vet ju att magmunnen är mer eller mindre slapp hos små bebisar men jag trodde att det ska bli bättre med tiden (hade motsvarande problem med Agnes men det blev klart bättre med tiden) men i Lillkillens fall verkar det bara bli värre.
Några nätter har jag nu vakat med honom mellan 2 och 7, 2 och 5, 2 och 6. Han är ju så trött och somnar flera gånger men då jag lägger ner honom vaknar han av uppstötningar och börjar gråta igen. Av nå nån konstig anledning så sover han ändå bra i sin säng på dagen så jag förstår inte riktigt varför det är så mycket värre på natten. En teori är att han äter så mycket på kvällen att trycket på magmunnen blir högre än på dagen.

Även de nätter som är bättre är även de rätt tunga eftersom jag måste sitta och amma honom x antal gånger. Jag skulle gärna ligga eftersom man ju själv kan halvslumrar samtidigt. Men ligger jag slutar det med att han spyttar och får uppstötningar och sen bara ligger och skriker av att maten åker hiss i halsen.

Nu vill jag självfallet ha era bästa råd och tips av er som har erfarenhet eller annars bara kunskap gällande detta. Hur ska vi hjälpa vår Lilleman med detta? Sängens huvudända har vi självklart höjt ordentligt.

Hej träningen!

Jag har kommit igång med träningen igen och det är så obeskrivligt skönt! Eftersom jag tycker om att ha system på träningen så kör jag enligt Olga Rönnbergs system, det men hittar i hennes bok "Träning för nyblivna mammor". Först tänkt jag att första nivån nog kommer att kännas lite väl lätt. Well jag hade minsann träningsvärk efter första passet och verkligheten blev mycket tydlig: jag är i uselt skick. Men annat kunde int förväntas heller. Nu kan det bara bli bättre och jag ser fram emot att märka hur styrkan kommer att öka. För det kommer den. Tre gånger har jag hunnit köra programmet den senaste veckan och känner redan tydligt att kontakten men musklerna är bättre och därmed också tekniken. Att få in träningsprogrammet tre gånger i veckan tror jag inte att kommer bli ett problem, däremot är jag lite tveksam över hur det kommer att bli med vagnpromenaderna... Lilleman har hittills inte varit speciellt förtjust i att ligga i vagnen och Agnes kommer inte att ha tålamod att sitta stilla i vagnen då jag promenerar. För hon ska ju mest gå själv.... Måste försöka få in ordentligt raska promenader med hunden då Frank är hemma istället tror jag bestämt.
Det känns underbart att ta tag i träningen igen. Som att en bit av mig är tillbaka.

Idolen

Agnes har en ny idol. Efter att hon såg Peppe dansa här|

http://www.jeanetteohman.com/2013/12/turistveckan-drar-till-las-vegas.html

har Peppe kommit på tal nu som då. "Vill titta på Peppe" säger hon. 

Idag valde hon själv outfit, dansade omkring och sa "jag är en Peppe-gubbe". 

http://instagram.com/p/isqGOvErOE/

(Ursäkta de osmidiga länkarna, har inte riktigt lärt mig länka normalt med nya padden ännu och orkar inte ta reda på hur det funkar precis just nu.)