mamma

Söndagen 31.5 hittade Edwin ordet Ma-ma och efter det har det varit i mycket flitig användning. Som jag har väntat! Äntligen.

tiden med barnen

Och plötslig insåg jag att om bara några veckor har jag massor med tid tillsammans med barnen igen. Inte bara några ynka, trötta, timmar om dagen. Timmar då jag nästan redan förbrukat all energi och ork som finns för dagen. Nej, jag kommer få för förbruka all energi tillsammans med dem. Snart, snart.

Ett tag kände jag mig tudelad inför att vara borta från arbetslivet igen. Jag är inte tudelad längre. Jag kommer att hinna jobba massor ännu under min livstid. Lära mig mycket intressant och bli riktigt duktig inom min proffession. Men tiden med barnen kommer aldrig, aldrig igen.

Sällan har jag varit så säker på nåt beslut som jag är gällande detta. Att stanna hemma lite till.

Livet återvänder (?)

Vi har, som ni säkert fattat, haft en riktigt tung vinter bakom oss. Mycket på grund av lite sömn alldeles för länge. Det i kombination med att jag jobbat heltid. Varit trött konstant. Haft dåligt samvete konstant för att jag har så få timmar med barnen och de timmarna är jag inte så glad, så energiskt, så närvarande som jag önskar vara. Dåligt samvete över att inte orka satsa och jobba på parförhållande som jag önskat och velat. För att inte tala om satsa på tid för mig själv.
Ibland har jag varit så slut att jag inte riktigt vetat hur jag ska fixa nästa dag. Mitt minne har helt klart blivit sämre. Likaså koncentrationsförmågan. Det senaste at trötthets och stressymptom är hjärtklappning och insomningssvårigheter (trots brutal trötthet.)
Men vet ni. Jag tror det vänder nu. Sakta men säkert. Edwin sover bättre och bättre sedan barnen började dela sovrum. Nu vaknar han oftast bara till alldeles kort ett par gånger varje natt. Ibland sover  han hela natten igenom.

Så. Nu då vi äntligen får sova lite mera har jag beslutat att satsa på mig själv och min ork. Det betyder förstås träning. Jag kommer framöver att gå på ledd yoga varje lördag, gå på ledd utomhusträning varje måndag och därutöver få in nåt yogapass hemma och träna enligt mamma mage appen dagligen.
Redan efter första yoga passet och uteträningspasset känner jag en helt ny ork och framförallt hur en viktig den av mig återvänder.
Lite orolig är jag över navelbråcket och stt det ska bli större men samtidigt kan jag ju inte låta bli att leva och träna på grund av det så länge det inte ger för mycket besvär. Måste helt enkelt se till att träna med god teknik och undvika övningar som ger för mycket buktryck.

Köpte äntligen nya löpskor i lördags (fyndade för halva priset, tjo!) De fick klart godkänt efter att blivit inkörda på dagens uteträning vilken för övrigt var det roligaste jag gjort på länge! En kombination av bla backträning, burpees pull- ups, löpning med bilringar och smala push ups kändes i kroppen och lär kännas flera dagar framöver. Precis vad jag tycker om.

syskonrum

Frank drog till Åbo förra helgen för lite egen tid och för att ladda batterierna. Jag fick fnatt och flyttade Edwins säng in i Agnes rum på fredag eftermiddag. Logiskt eller hur, flytta in en dåligt sovande pojke med sin fantastiskt sovande syster, kan väl antingen bli katastrof eller succé. Jag hoppades då det sista och var beredd på det förstnämnda.
Jag har länge önskat att barnen skulle sova i samma rum men har inte vågat prova med rädsla att Agnes goda nattsömn ska rubbas. Jag har tänkt stt vi testar sen då Edwin sover bra. Sen insåg jag att då Edwin sover bra kommer vi absolut inte våga riskera en god nattsömn. Så ska det prövas ska det prövas nu då han inte mera sover katastrofalt dåligt (skriker och är vaken i flera timmar varje natt) utan endast semi-dåligt (vaknar flera gånger varje natt vilket alltid slutar med att jag "sover" i gästrummet med Edwin på mig).
De fyra första nätterna har gått över all förväntan. Edwin han varit lugnare på kvällarna och somnat fortare, helt utan härj och protester. Han har sovit betydligt lugnare, jag har bara behövt gå in nån enstaka gång per natt, gett tutt och lagt ner honom i sängen. (En natt kissade han igenom alla kläder men somnade fint om efter alla byten). Agnes har haft svårare att somna eftersom jag suttit en stund i rummet vilket hon inte är van vid. Men hon har sedan sovit hur bra som helst. Har inte ens vaknat på morgonen då lillebror vaknat en timme före henne och hojtat efter mamma och pappa.
En natt har vi till och med sovit hela natten!
Jag har haft svårt att tro att det faktiskt kunde gå så här bra. Och inatt kom bakslaget. Edwin sov igen oroligt och jag tappade räkning gällande hur många gånger jag sprungit in för att läggs ner och lugna ner honom. Till slut började även Agens störas av honom och då tog jag killen med mig i arbetsrummet resten av natten.

Hoppas verkligen på att det var ett tillfälligt bakslag för jag börjar ha slut på idéer. Och slut på ork. Dessutom börjar jag glömma möten och händelser. Idag glömde jag att vi skulle få besök på eftermiddagen. Mindre roligt då både huset och jag själv ser ut som kaoset själv och dessutom inget förberett att bjuda på. Jag vet inte hur många gånger jag tror att min hjärnkapacitet troligen nått botten...tydligen går det att sjunka lite djupare ännu.

Som så många andra

Ibland känns det som att jag är den ända småbarnsföräldern som är riktigt, riktigt trött. Detta antagande på basen av vad jag läser och hör om vad "alla" små småbarnsföräldrar orkar och hinner göra. För det mesta orkar jag inte ens läsa om utan undviker medvetet att utsätta mig för andras vardagar. För jag vill ju så gärna orka och hinna jag också.
Men så lästa jag Dannis blogg häromdagen och på basen av alla tillhörande kommentarer så inser jag att det finns väldigt många andra trötta småbarnsföräldrar där ute också. Även om jag förstås inte önskar någon annan detta evinnerliga trötthetstillstånd så känns det ändå lite, lite lättare att veta att jag inte är den enda som inte fixar två småttingar, heltidsjobb, sömnbrist deluxe som en dans. Tvärtom, fixar det just och just.

Nu har jag iallafall fyra välbehövda lediga dagar. Edwin är flunsig, famnig, gnällig och sover PÅ mig om nätterna. Så, ja. Jag vet inte om ledigheten kom precis passligt eller opassligt.
Vi kämpar på.

Edwin och orden

Plötsligt börjar orden komma ur pojken som hittills haft ett ordförråd innefattande "jaaa"! "Grii" (gris) "ka" (katt/Cafu) , "pa" (lampa/pappa). Och så härmar han djurläten; ko, får, åsna, katt och hund.

Igår sa han tydligt ha-ba (ja, haba!! Haha, kolla in Franks blogg) , Sti-ki (stinky), och idag sa han katt första gången med tt . Han försöker sig på att ljuda och säga ord mycket mera än tidigare även om vi ännu inte alltid förstår oss på vad han menar. Men genom frågor och detektivarbete så gör han sig ändå rätt bra försådd. I samma veva har han börjat orka koncentrera sig på att läsa och lyssna på böcker länge stunder än tidigare.

Samtidigt som det förstås är jätteroligt att han börjar uttrycka sig mera verbalt, det blir ju så mycket enklar för oss alla,  så är det nog lit vemodigt att igen konstatera hur fort tiden går och att vår bebis inte längre är nån liten bebis mera.

Båda barn älskar att läsa och bläddra i böcker vilket vi uppmuntrar genom att ha alla barnböcker i vardagsrummet. Så här, och värre (bättre ?) ser det ut varj dag. Ofta är nästan hela bokhyllan tömd. Ibland sitter de långa stunder för sig själva, lyssnar på musik och bläddrar i olika böcker. Ljuvligt!

Och på tal om ljuvligt så är syskonen otroligt fina med varandra just nu och de leker ofta gemensamma lekar tillsammans. Bilden från är tagen i december.

Navelbråcket

Ja, detta med magmuskeldelning och navelbråck har jag ju skrivit om x antal gånger förut. Nu är det konstaterat, det jag anat (eller visste innerst inne men inte riktigt velat se ändå) att jag har ett ordentligt bråck som gör det omöjligt att träna ihop "hålet i magen". Inte konstigt att min frenetiska träning inte gett resultat. Nu återstår att se om kommunen går med på att operera skräpet eller om jag måste gå privat.
Känns riktigt jobbigt.

Annars så försöker vi typ överleva vardagen. Jag jobbar mest och är trött konstant. Känner att jag aldrig hinner träffa barnen och de få timmarna jag är hemma om dagarna är jag trött och slut och orkar inte alls vara den mamma jag önskar vara.
Edwin sover igen dåligt efter en kort lite bättre period. Jag har gått in i en helt ny nivå av överlevnads-mode.
Därav också tystnaden här.