Edwin 2månader

Igår firade vi vår tvååring idag firar vi vår tvåmånaders Edwin. Ja, så heter han Lillebror. Inte officiellt ännu men eftersom dopet blir först i om en månad så berättar vi vad han heter före det. Känns knasigt att folk inte ska veta vad han heter.

Lägg till bildtext

Edwin var på rådgivningsbesök dagen till ära och fick sitt första vaccin, rota. De strategiska måtten är 58,5cm och hela 6120gram. Ingen liten typ med andra ord.

Edwin kändes som en mycket nöjd bebis en dryg månad. Han sov och åt mest. Nätterna var dock en annan historia, vi vakade minst ett par timmar varje natt pga uppstötningarna han hade i kombination med många bajsblöjbyten vilka gjorde att han vaknade till och hade svårt att somna om.
Men vid en dryg månad vände det och han började sova bättre. Jag behövde inte längre gå upprätt med honom efter varje måltid utan kunde börja sätta ner honom i sängen (huvudändan rejält upphöjd) genast efter att han ätit. Magen lugnade också ner sig ungefär i samma veva. I regel sover han nu om nätterna utan att vaka alls men han äter ofta. Rekordnatten hittills är att han sovit 4+3h men oftast blir det mat med två timmars mellanrum. Tyvärr funkar det inte att ligga och amma utan måste sitta vilket blir rätt tungt. Men så länge han inte vakar i timtal som i början tackar jag och är glad. Dessutom har vi ju sluppit kvällsskrik denna gång vilket känns som en lottovinst i sig (jfr 2-4h gallskrik varje kväll med Agnes första månaderna)

De senaste veckorna har han han börjat vara vaken mycket mera om dagarna men den senaste dryga veckan tyvärr också snuttsova. Han sover sällan längre stunder åt gången än 45min. Då det inte varit svinkallt (-20) har han sovit ute och då är det enklare att få honom att somna om efter 45min skarven. Agnes var precis likadan då hon var riktigt liten, sov 20 och 40min korta pass. Så de verkar ha samma grej att de vaknar mellan sömncyklerna. Agnes började ju dock sova jättebra på dagarna vid ca halvåret så hoppas på längre sovpass längre fram. 

Vi jobbar aktivt med att han ska lära sig att somna i sin säng, inte i famnen (varje gång) eftersom jag har en teori om att Agnes länge dåliga nattsömn åtminstone delvis berodde på att hon bara somnade i famnen (eller vagnen) de första månaderna. Jag tänker att kan barnet somna själv kan det troligen somna om själv på natten också. Hittills går det varierande gällande detta. Ibland somnar han superbra då man lägger ner honom då han tydligt är trött och dåsig, ibland går det sämre. På kvällarna har han generellt svårare att komma till ro själv.

En annan sak vi jobbar på är att försöka få honom ta tutten (nappen). Det går ganska dåligt än så länge tyvärr. De gånger han tagit den kommer han helt klart enklare till ro då han ska sova och somnar också om bättre då han vaknar efter att ha sovit för kort stund. Förhoppningsvis inser han snart att den nog är en bra grej ändå.

Mellan sovpassen orkar han vara vaken en och en halv, två timmar. Han trivs rätt bra på golvet, speciellt om storasyster är i närheten och grejar. Det är fantastiskt att se hur mycket syskonen redan tycker om varandra. Har han inte sovit tillräckligt är det nog rätt gnälligt, förstås, och mest famnen som gäller (och så ska famnen dessutom röra på sig, sitta stilla går inte för sig)

Några rutiner har vi ännu inte och jag försöker att inte stressa med det även om jag älskar rutiner. De kommer nog.

Generellt är Edwin en glad filur som pratar, ler och skrattar mycket. Temperament visar han mer och mer men i storasysters klass då det gäller humör kommer han inte utan är nog, så här långt,  en lugnare typ. Han är en riktig goding vår lilla, stora grabb.

Viktigt intresse

Jag glömde att nämna ett av Agnes största intressen; roskisar. Hon älskar roskisar, roskishus, roskisbilar. Det är även viktigt att plocka upp skräp och rosk och sätta i roskis. En bra grej förstås men lite knepigt att förklara att man ändå inte kan plocka upp all skräp man hittar utomhus.
Ana lyckan då dessa två böcker kom från London av faster!

Grattis Agnes 2år!

Tänk att vi redan har en 2-åring i huset. Två år låter så lite men kan knappt komma ihåg hur det var innan hon föddes.

 

Agnes är en flicka med en stark vilja och mycket temperament samtidigt som hon är mjuk och känslig. De senaste månaderna har en ny sida kommit fram på ett nytt sätt: trotset. Till viss del hör det säkert ihop med att hon blivit storasyster och förändringen det medför. Delvis beror det ju på åldern.

 

Eftersom jag den senaste tiden skrivit rätt lite om vad som är på gång med Agnes tänkte jag skriva ner lite nu. Mest för att det är så roligt att själv gå tillbaka och läsa.

Sömnen kämpade vi, som bekant, med länge. Efter flytten har sovandet gått bättre och bättre och nu har vi sovit hela nätter i flera månader. Hon läggs för natten kl 20. Ibland somnar hon genast, ibland talar och sjunger hon ett tag före hon somnar. Men ytterst sällan är hon missnöjd eller gnäller utan hon somnar i regel alltid helt utan protester vilket är superskönt. De senaste veckorna har hon sovit ända till klockan 9 (!!). Det gör dagsrutinerna lite knepiga men vi njuter av att få ha sovmorgnar speciellt eftersom Lillebror också sover till ungefär samma tid på morgnarna. Lyxnätter då det kommer till Agnes med andra ord.
På dagen har hon, fram till att hon började sova till kl 9, sovit kring 1,5h kl 12. Denna rutin har nu rubbats och några dagar har hon inte sovit alls medan hon en annan dag sover 2h.

Jag tycker att en tvååring borde äta rätt bra själv. Det gör inte vår tvååring. Hon vill helst bli matad,  om hon ens vill det. Jag tycker att hon nästan åt bättre själv för ett halvår sedan, faktiskt. Jag försöker ha is i magen och hoppas på hon snart inser att det ändå är en bra grej att äta själv.

Inte heller påklädning och avklädning är hon intresserad av. Så så mycket "kan själv" har vi ännu inte här men det lär väl komma.

Vår lilla pottvägrare har nu, den senaste tiden, börjat anse att det nog var en rätt kiva grej det där med pottan ändå. Förhoppningsvis har vi kommit en bra bit på den vägen till sommaren så vi så småningom bara skulle ha ett blöjbarn.

Trotset ja. Egentligen är det väl inte så farligt. Ännu. Det tydligaste är väl att hon i princip alltid springer och gömmer sig då man ska iväg någonstans. Det kan vara iväg ut, iväg till badrummet, iväg till köket för att äta. När hon väl kommer från sitt gömställe brukar det inte vara så mycket protester men att få henne att komma utan att handgripligen ta henne i handen eller lyfta henne kräver en hel del lirkande.
Samma sak kan hon göra då man är någonstans med henne. Hon "rymmer" säger hon själv. Och detta är främsta orsaken till varför jag verkligen skulle vilja hitta ett sätt att få henne att sluta. Det blir helt enkelt farligt då hon kutar iväg i motsatt riktning då man är på stan, nära en väg eller på en parkeringsplats.

Att hantera starka känslor är också nåt som hon just nu helst klart jobbar med. Då saker inte går som hon vill är det inte ovanligt att hon skriker och slänger antingen saker eller sig själv på golvet/marken. Det kan exempelvis handla om alldleles små saker som att en leksak inte går att placera som hon vill utan välter istället för att stå upp. Då kan det vara jus i helvete i några sekunder men för det mesta går det över lika fort. 

 

Böcker och att läsa tycker hon fortsättningsvis mycket om. Mest läser vi tillsammans men ibland tar hon fram böcker och läser själv och det är roligt att lyssna då hon kan böckerna utantill. Ett stort nytt intresse är bokstäver. Hon har plötsligt lärt sig många bokstäver och älskar att peka ut bokstäver på olika ställen, som skyltar då man åker bil, eller etiketter på matpaket etc. 

Ett tag räknade hon mest hela tiden men det har lugnat ner sig nu.

Hon leker mycket rollekar med sina små leksaksdjur. Hon har massor med små hundar av vilka hon har namngett många. Det finns tex Mamma-hunden, Pappa-hunden, Uggle-hunden, Jesus-hunden och Henry-hunden. Djuren i kombination med hennes traktor med släp är en storfavorit. Också duplo och dockhuset är leksaker hon leker med varje dag. Det är spännande att tjuvlyssna på vad dockorna eller djuren gör. Ofta är de på väg till bb eller så är pappan på väg på jobb. Större och mindre händelser bearbetas och gås igenom i lekarna.

Musik och dans är nåt av det bästa som finns enligt Agnes. Som jag även skrivit om tidigare så hittar hon ofta på egna låtar och inte sällan så hänger det ihop en dans med sångerna hon hittar på. Jag anar att vi har många sång och dansuppträdanden framför oss ännu. Det ser vi fram emot.

Hon talar mycket. Mest hela tiden faktiskt. Hon talar i långa meningar och använder massor med ord. Hon talar ofta om sig själv som "du" vilket låter ganska lustigt. Orsaken är förstås att vi och andra säger du till henne.Hon pratar också ofta i frågor, tex "Är du färdig" betyder "Jag är färdig". Jag är överraskad över att hon redan kan tala om känslor. Hon kan bland annat, på eget initiativ, berätta att hon blivit rädd eller ledsen. Att hon kan uttrycka sig så bra verbalt gör ju allt så mycket enklare. Hon gör sig förstådd och vi kan möta hennes behov utan att hon behöver bli frustrerad (eller ja,frustrerad blir hon ju ibland då hon inte får som hon vill men det är en annan historia)

Hon är en jätte fin storasyster och är otroligt omtänksam och kärleksfull med Lillebror. Det har gått mycket över förväntan. Eventuell svartsjuka tar hon ut på oss föräldrar men inte en endaste gång har hon visat svartsjuka direkt riktat mot Lillebror.

 

 

Hon är alldeles underbar vår fina Agnes. Hon har härlig humor och verkligen rolig att umgås med. Jag njuter av att få tillbringa mycket tid med henne och att följa med i hennes utveckling och se hur hon mer och mer blir en alldeles egen individ. Men ibland önskar jag nog att jag kunde stanna tiden för en stund..

 

Grattis vår underbara Agnes! Vi älskar dig.

Gnäll som hjälper

Jag behövde tydligen få gnälla av mig lite för efter att jag skrivit ner inlägget om hur mycket jag saknar Helsingfors så känna allt mycket bättre. Plötsligt ser jag det positiva i allt och har massor med energi. Skönt.

En liten fortsättning

Förra inlägget blev kanske lite väl dramatiskt eftersom jag inte alls lyfte fram de positiva sidorna med flytten. För de finns ju fortfarande kvar, de positiva. Att vi har möjlighet att bo större (och ändå ha avsevärt mindre lån), ha en egen gård, möjlighet att njuta av villan oftare, bo i en lugnare miljö (ja, jag ser det som en positiv sak även om jag samtidigt saknar pulsen i hfrs), att ha råd att dela på föräldraledigheten och ha råd att inte jobba heltid då barnen är små (jag ser det som att vi köper oss tid med barnen). Och så finns det många fina människor här som jag är glad över att ha möjlighet att träffa mycket oftare än tidigare.
Nog kommer jag hitta min plats så småningom, det är jag säker på. Saknaden efter Helsingfors kommer nog alltid finnas kvar för min del men det är helt okej. Det är inte farligt att sakna.

Sex månader efter flytten

Det har nu gått nästan sex månader sedan vi flyttade från Helsingfors till Jakobstad. Jag upplever att det har varit tufft. Tyngre än jag hade tänkt att det skulle bli.
Det svåraste för mig är att jag saknar min familj i Helsingfors. Det blev igen så konkret förra helgen då vi var i Helsingfors. Jag saknar så mycket att kunna träffa dem ofta och är ledsen över att barnen inte får umgås med dem oftare. Det var jätte tungt att åka tillbaka igen efter helgen.
Jag saknas förstås också vännerna där. Jag saknar område vi bodde i. Jag saknar musikleken förvånansvärt mycket. Jag saknar att kunna ta sig fram med buss vilket var super praktiskt då man rörde sig med vagn och eventuellt sovande barn. Jag saknar köpcentrum (faktiskt- de är otroligt sköna att hänga med med småbarn men jag inser ju samtidigt att jag inte skulle hänga så mycket i köpcentrum med en tvååring och en minibebis). Jag saknar pulsen och människorna. Jag saknar staden. Jag saknar kollegerna jag fortfarande höll kontakten med.
Jag saknar så mycket och det beror förstås på att jag betraktade Helsingfors som hemma. Jag hade byggt upp en vardag som jag trivdes mycket bra med.

Under hösten har jag jobbat en hel del för att hitta min plats i ett nytt sammanhang. Jag har varit aktiv och försökt lära känna människor. Men det år svårt. Jag upplever att det år svårare att få kontakt med människor här än i Helsingfors. Kanske är det för att människor har mera slutna umgängeskretsar här? Jag vet inte, men det är en teori. Att alla nästan vet vem alla är redan och man vet också vem som "tillhör" vilken umgängeskrets. Dessa har ju ofta uppstått och formats från att man var liten och det är knepigt att få in foten. Säkert är det så här mer eller mindre överallt men kanske tydligare på mindre orter.

Sedan Lilleman föddes så har jag mest bara varit hemma. Största orsaken förstås för att undvika onödiga infektioner då han är så liten. Sen känns det rätt omständigt att bege sig iväg nånstans då det är kallt med en liten som ska äta stup i kvarten, går ju int precis att dra fram maten var som helst.
Även om dagarna går fort så känner jag mig nog lite rastlös. Jag längtar efter vår och sommar eftersom jag inbillar mig att jag kommer att vara mera aktiv gällande att komma mig ut och träffa människor då.  För tillfället så står det liksom rätt stilla, knytande av nya kontakter och sociala nätverk. Som tur finns det ju några vänner här och en del bekanta. Annars skulle jag nog känna mig ännu mera ensam.

Det här blev kanske ett rätt negativt inlägg vilket nog beror på resan till Helsingfors för ett par veckor sedan. Saknaden blev så mycket större igen efter att ha varit där. Jag längtar verkligen tillbaka till så mycket. Samtidigt längtar jag inte tillbaka till 57kvm (även om jag nog saknar lägenheten) och jag vill fortsättningsvis inte bosätta mig någonstans långt ute i esbo eller vanda för att ha råd med större boende och för att ha råd att jobba mindre då barnen är små.

Jag tror hårt på att jag kommer att börja trivas ännu. Och på många sätt så trivs jag nog redan. Men det tar sin tid.

Detta blev ett ganska uselt inlägg gällande flytten. Blev mera ett jag saknar-Helsingfors-inlägg. Ni får gärna fråga om det är nåt specifikt gällande flytten som ni vill veta.

Inläggen i mitt huvud

Det finns så mycket jag kunde blogga om. Om vår lilla långhelg i Helsingfors och alla tankar och funderingar gällande boende och flytt som den medförde. Om det fantastiska bröllopet vi fick vara med om i Lördags. Om barnens utveckling. Om hur mycket Agnes talar och vilka skojiga saker hon säger. Om hur sjukt fort Lilleman växer, hur han börjat le och om att vi sover bättre om nätterna. 

Om träningen som faktiskt går helt okej. Förutom promenaderna och förutom att jag har börjat fuska med svårare övningar för fort. 

Men jag hittar inte riktigt tid för att skriva ner alla inlägg jag har i mitt huvud. Jag bloggar inte då barnen är vakna och numera är det inte sagt att barnen sover samtidigt varje dag. Om de gör det prioriterar jag träning eller sömn (beroende på hur natten varit) eller lite tumistid med Frank. Om kvällarna surfar jag oftast igenom ett antal bloggar och sidor och väljer sen att lägga mig så tidigt som möjligt. Precis som även ikväll.

10 år

I 10 år har vi varit ett par, Frank och jag. Jag hade tänkt skriva ett ordentligt inlägg om dessa år men just nu känner jag att jag är tvungen att sova så länge jag kanske har möjlighet till en timme eller så.
Helt klar är iallafall att vi fattade ett bra beslut för 10 år sedan. Jag kan inte tänka mig en bättre man vid min sida eller en mera underbar pappa till mina barn. Han är fantastisk och jag känner mig tacksam över att vara hans. Varje dag.

Inte 10 år som gifta, men jag älskar glädjen i bilden.

Lägesuppdatering

Tack för kommentarerna efter senaste inlägg. Trist att så många andra kämpar med motsvarande problem.

Vårt situation tog igen en ny, positiv, vändning förra natten. Lillkillen var vaken mellan  2.30 och 3.30 efter att han, som vanligt piggnat till efter blöjbyte. Efter en timme vakenhet så var han förbannad och ville ha mat. Försökte ge nappen istället för han hade ju ätit en timme tidigare och jag tänkte att mera mat med all säkerhet skulle betyda att jag inte kan lägga ner honom och sova på ett par timmar. Han godkände inte nappen utan blev ännu mera arg. Jag fick för mig att pröva amma liggande. Bara för att testa och bara för att själv få ligga ner en liten stund. Hör och häpna, han åt och somnade! Inga uppstötningar eller spyende. Vaknade efter några timmar, åt liggande igen och sov nästan till kl 10. 

Jag fattar ingenting. Men verkar ju iallafall inge som att det är nån värre reflux han har för det kan ju inte variera så otroligt mycket från en dag till en annan (?). 

Några saker jag tänker att kunde påverka är; ordentlig magtömning sent på kvällen. Att vi gick med honom upprätt länge på kvällen efter allt kvällstankande, att jag låtit bli att dricka mjölk på flera dagar (idag åt jag igen mjölkprodukter så får se om det har nån inverkan). 

Jag blir inte riktigt klok på detta men får väl bara hoppas att det positiva trenden håller i sig.

Stackars liten

Jag märkte nästan omedelbart att Lillkillen tenderar få mycket uppstötningar efter art han har ätit. En del av maten kommer ända upp men inte jättemycket. Däremot hör man hur maten ofta, och länge efter måltidernas åker upp i struphuvudet och sen ner igen. Jag vet ju att magmunnen är mer eller mindre slapp hos små bebisar men jag trodde att det ska bli bättre med tiden (hade motsvarande problem med Agnes men det blev klart bättre med tiden) men i Lillkillens fall verkar det bara bli värre.
Några nätter har jag nu vakat med honom mellan 2 och 7, 2 och 5, 2 och 6. Han är ju så trött och somnar flera gånger men då jag lägger ner honom vaknar han av uppstötningar och börjar gråta igen. Av nå nån konstig anledning så sover han ändå bra i sin säng på dagen så jag förstår inte riktigt varför det är så mycket värre på natten. En teori är att han äter så mycket på kvällen att trycket på magmunnen blir högre än på dagen.

Även de nätter som är bättre är även de rätt tunga eftersom jag måste sitta och amma honom x antal gånger. Jag skulle gärna ligga eftersom man ju själv kan halvslumrar samtidigt. Men ligger jag slutar det med att han spyttar och får uppstötningar och sen bara ligger och skriker av att maten åker hiss i halsen.

Nu vill jag självfallet ha era bästa råd och tips av er som har erfarenhet eller annars bara kunskap gällande detta. Hur ska vi hjälpa vår Lilleman med detta? Sängens huvudända har vi självklart höjt ordentligt.

Hej träningen!

Jag har kommit igång med träningen igen och det är så obeskrivligt skönt! Eftersom jag tycker om att ha system på träningen så kör jag enligt Olga Rönnbergs system, det men hittar i hennes bok "Träning för nyblivna mammor". Först tänkt jag att första nivån nog kommer att kännas lite väl lätt. Well jag hade minsann träningsvärk efter första passet och verkligheten blev mycket tydlig: jag är i uselt skick. Men annat kunde int förväntas heller. Nu kan det bara bli bättre och jag ser fram emot att märka hur styrkan kommer att öka. För det kommer den. Tre gånger har jag hunnit köra programmet den senaste veckan och känner redan tydligt att kontakten men musklerna är bättre och därmed också tekniken. Att få in träningsprogrammet tre gånger i veckan tror jag inte att kommer bli ett problem, däremot är jag lite tveksam över hur det kommer att bli med vagnpromenaderna... Lilleman har hittills inte varit speciellt förtjust i att ligga i vagnen och Agnes kommer inte att ha tålamod att sitta stilla i vagnen då jag promenerar. För hon ska ju mest gå själv.... Måste försöka få in ordentligt raska promenader med hunden då Frank är hemma istället tror jag bestämt.
Det känns underbart att ta tag i träningen igen. Som att en bit av mig är tillbaka.

Idolen

Agnes har en ny idol. Efter att hon såg Peppe dansa här|

http://www.jeanetteohman.com/2013/12/turistveckan-drar-till-las-vegas.html

har Peppe kommit på tal nu som då. "Vill titta på Peppe" säger hon. 

Idag valde hon själv outfit, dansade omkring och sa "jag är en Peppe-gubbe". 

http://instagram.com/p/isqGOvErOE/

(Ursäkta de osmidiga länkarna, har inte riktigt lärt mig länka normalt med nya padden ännu och orkar inte ta reda på hur det funkar precis just nu.)