rs-virus

Mellandagarna blev inte de lugna dagar av familjetid vi hoppats på och sett fram emot. Istället började Edwin hosta på julafton, fick feber på juldagen och fortsatte att hosta rejält. Sen blev det Vidars tur. Hostan och hög feber kom hastigt på tisdag kväll. På onsdag morgon åkte jag in till jouren med honom eftersom jag tyckte att hans andning var så arbetsam. Det blev att stanna på barnavdelningen i 1,5dygn och konstaterat rs-virus. Idag fick vi komma hem men ska ännu in till avdelningen för att få spira åtminstone imorgon.
Som tur har han inte varit i riktigt dåligt skick även om han har haft, och har jobbigt, att vara. Och fastän jag inte varit riktigt orolig så blev ännu en gång påmind om vad som är viktigast i livet och det väcktes en stor medkänsla för alla familjer med barn som verkligen är svårt sjuka och är tvungna att spendera mycket tid på sjukhus och därtill bära en helt annan sorts oro. Vi fick en väldigt light version men många är inte så lyckligt lottade.
Nu ska vi se till att njuta av de mellandagar som är kvar genom att sköta om lilla sjuklingen och turas om att hitta på lite roligheter med de större barnen. Vi har massor med underbar snö här! Syskonen är för övrigt märkbart lättade över att lillebror är hemma igen. De har varit så oroliga att de inte har haft ro att leka alls under tiden vi har varit på sjukhus. De har verkligen blivit ett sammansvetsat gäng, syskonen. Det är fint att se att Vidar verkligen har sin givna plats och hur måna storasyskonen är om honom.

God Jul!

Jag började skriva inlägget igår kväll men så vaknade Vidar och jag var fast med honom fram till att jag själv somnade. Så går det ofta med mina inlägg. Jag börjar på, blir avbruten och sedan blir de aldrig färdiga för publicering. Nu skriver jag färdigt meningen som blev halvfärdig och publicerar rakt upp och ner. Annars kommer det ju aldrig upp nåt nytt här.

Imorgon är det julafton och i år har jag funderat rätt mycket på julen och vilka traditioner som jag vill föra vidare. Nu har barnen blivit såpass stora att de också har en åsikt gällande hur saker och ting ska vara. Speciellt Edwin har visat sig vara väldigt noggrann med traditioner. Det är han som är mån om att, och hur, det ska pyntas, var granen ska stå och hurdan granen ska vara. Han har haft sån enorm julkänsla de senaste dagarna och varit på mycket gott humör. 

Jag älskade också julen som liten. Julen var magisk rakt igenom. Tills föräldrarna skilde sig och julen mest blev jobbig. Jobbig för att traditionerna var förstörda och det blev ett pussel att försöka planera in vem som skulle fira med vem var och när. I drygt 10års tid ogillade jag julen. Tills jag fick egna barn och kan börja bygga upp nåt eget. Nu välkomnar jag julen igen och ser fram emot god mat och umgänge tillsammans med nära och kära. Jag väljer att inte göra julen alltför komplicerad. Bakar och fixar inte en massa extra. Skrubbar inte alla hörn utan en vanlig veckostädning får duga men lite pynt och ljus är dock viktigt för att skapa stämning och mysfaktor. Vi satsar på varsin lite större present till barnen och några få mindre. Vi försöker verkligen undvika enorma mängder presenter och att köpa bara för sakens skull. Vi vuxna köper ingenting till varandra utan har beslutat att vår julklapp blir en årsprenumeration av dagstidning (nåt vi bortprioriterat sedan våren och vi har båda saknar papperstidning massor). 

En parentes förresten är att vi idag upptäckte att Agnes och Edwin har blivit tillräckligt stora nu för att spela barn Alias! Så väldigt roligt tycker jag som tycker mycket om ordförklaringsspel. Jag hoppas att barnens iver håller i sig så de orkar och vill spela mycket under jullovet. 

Imorgon (idag) är planen en lugn, förhoppningsvis mysig, familjefrukost, utevistelse, julkyrka, middag som i år äts hos min äldsta syster och förhoppningsvis lite bokläsning, spel och film i nåt skede under dagen. Vi har ovanligt lite planer för mellandagarna vilket är riktigt skönt! Tanken är att träffa lite vänner och familj, motionera lite och ha mycket tid att ta det lugnt och göra vad vi känner för. 

                                 

     

Fem månader av kvällspomp.

Ni skulle bara veta hur många blogginlägg jag har skrivit i mitt huvud men inte fått ner här. Om #dammenbrister, om det kollektiva ansvaret att ta ansvar för våra barn, om renovering, om husdrömmar, om parrelation och småbarnsliv, om hur svår träningen känns efter tredje barnet. Bland annat. Sen kommer livet emellan och jag tar mig aldrig tiden att sätta mig ner och formulera mig. Det är synd.

För nu blir det ett inlägg om det uttjatade ämnet barnens sömn. Igen. 

I snart fem månader har Vidar somnat genom att vi suttit och pompat på pilatesboll på kvällarna. Han har förvisso somnat relativt okej och utan så mycket protester men efter att han somnat så är det otroligt svårt att lägga ner honom utan att han vaknar. Alternativt har han vaknat efter en liten stund och så börjar man från början igen. 

Ungefär en vecka har jag påbörjat projekt att få honom att somna i egen säng för att han förhoppningsvis också skulle somna om bättre på natten då han vaknar. Nå. Somna i egen säng sket jag i efter typ ett halft försök. Att ligga bredvid honom i stora sängen, ha handen på och låta honom böka sig till sömns fungerade några kvällar och jag hann nästan ta ut lite av en seger. Skulle jag inte ha gjort. De senaste kvällarna har han protesterat vilt, högljutt och länge igen och har slutat med att han trots allt pompats till sömns. Eftersom alla tre barn har varit svåra att natta (förutom Edwin då som riktigt liten som somnade vid bröstet men blev desto svårare efter det) börjar jag känna att det måste vara mig det är fel på. Helt tydligt är det jag som inte kan detta med att natta barn och lära dem att sova om nätterna. Jag förstår faktiskt inte hur det annars är möjligt att vi fått tre icke-sovare. Jag är så trött.

Önskelistan

Eftersom både min födelsedag och julen är på intågande har jag så smått funderat på vad jag behöver eller vill ha. Insåg ganska fort att det finns väldigt lite som jag verkligen absolut behöver, jag har lyxen att ha allt nödvändigt och jag förväntar mig egentligen inga prylar och saker alls. Jag kör trots allt igenom min lyx-pryl lista.

-Det jag kanske önskar mig mest är prenumeration av dagstidning i fysiskt format! Vi har skippat det pga att det är så dyrt och prenumererar istället på e-tidning sedan början av sommaren. Jag har fortfarande inge vant mig vid att läsa på padden och hoppar ofta över att läsa dagstidningen överhuvudtaget för att jag ogillar läsa det digitalt.

-Amandas nya bok! Troligen det mest nödvändiga på önskelistan. Gärna också andra bra böcker.

-Varma, sköna vinterskor. Exempelvis dessa från Sorel. Okej, detta behöver jag faktiskt riktigt på riktigt. Jag var tvungen att slänga mina senaste kängor efter förra vintern eftersom den yttre sulan lossnade. Jag hade användt dem flitigt i nästan 15år!

                                

                                          

-En skön och snygg vinterjacka. 

- Lite lyxigare hudvårdsprodukter. Eller varför inte presentkort till hud- eller kroppsvård vilket jag aldrig unnar mig själv. 

-En mossgrön fjällräven kånken har jag spanat in länge. Egentligen inget jag behöver. Faller klart rakt in i "vill ha" kategorin. Snygga och hållbara är de dock. 

-En snygg pulsklocka som kan användas även till vardags. Viktigt att den har inbyggd gps (vilket genast gör den till ett dyyyrt alternativ). Jag springer förstås inte ännu och mitt tränande rätt begränsat men skulle tex vilja spara mina promenadrutter. Det går förstås via telefon men problemet är att telefonens batteri ofta där innan rundan är slutförd. Speciellt på vintern är det onödigt att ens försöka.

- En grej det inte finns bild på är en handsfree att främst använda under barnvagnspromenader. Väldigt opraktiskt att tala i telefon samtidigt som vagnen ska skuffas och hundkopplet ska hållas i. 

Det var min pryl-önskelista. Fast ärligt sagt så önskar jag mest av allt bara en frisk och lugn decembermånad med mycket mys och kramar och förhoppningsvis kunna uppta träningen igen.

Tröttlandia

Hej från tröttlandia. Vi har det nog bra men jag är så trött. Vi är alla mer eller mindre förkylda. Jag barn varit sjuk i snart tre veckor. Feber, halsont, hosta etc bara avlöser varandra. Nätterna är usla igen och jag sover väldigt lite vilket säkerligen bidrar till mitt långsamma tillfrisknande.
Jag försöker ändå fokusera på positiva saker som att Vidar blivit ett riktigt charmtroll och är ofta glad om dagarna och dessutom fungerar dagssömnen riktigt bra. Han sover oftast en lång, upp till tre timmar, och en lite kortare vilken ändå oftast är kring en timme. Jag gör mitt bästa att vila så mycket som möjligt då han sover men det är en utmaningen eftersom jag samtidigt inte vill att hemmet ska bli totalkaos. Jag har motvilligt pausat alla mina projekt, hittills i höst har jag målat och fixat vår lilla wc och målat kökskaklen, och försöker vara smart och vila de stunder jag kan för att förhoppningsvis återfå min förmåga att föra normala konversationer utan att konstant tappa ord eller tråden.

Vidar 3,5 månad

Eftersom det är roligt att ha dokumenterat vad som händer i utveckligen det första året hade jag  tänkt skriva vad som hänt i Vidars utveckling vid tre månader men tre månader kom och gick för knappt två veckor sedan. Jag är dålig så att prioritera tiden till att sätta mig ner och blogga, som vanligt. 

Det har hänt väldigt mycket de senaste veckorna. Vidar är till största del en glad typ numera som mest av allt älskar att umgås och vara social. Prata tillsammans, sjunga och leka älskar han allra mest. Skratta högt har han gjort redan länge, sedan knappt två månaders ålder. Äntligen kan han ligga på golvet lite för sig själv, speciellt på mage där han nu orkar lyfta bröstkorgen och börjar sträcka ut armarna.  Att ligga på rygg i babygym eller på golvet utan sällskap är fortfarande ingen favorit men ligga och titta på elden i kakelugnen gör han gärna en lång stund. Han älskar också att ligga på skötbordet, vilket förstås är tacksamt. Han har svängt sig från mage till rygg flera gånger men mest i misstag. I ryggliggande har han den senaste veckan så smått börjat svänga sig till sidan. Han hittade sina händer för ett par veckor sedan och sträcker sig efter leksaker och har nu också börjat få grepp om saker ibland. 

Vi höll på att få in lite av en sovrutin innan Vidar blev förkyld för en dryg vecka sedan. Han sov då oftast 40min + ca3h +40min men den rutinen for med fökylningen. Han sover alltid ute i vagnen eftersom det är så svårt att få honom att sova inne. Vaken orkar han vara mellan en och två timmar. På kvällen somnar han i famnen nån gång mellan 19 och 20 (21) beroende på när han sovit sista dagsluren. Det är totalt omöjligt att få honom att somna i sin säng och han somnar inte heller vid bröstet utan man måste röra på sig och allra helst sitta och pompa på pilatesbollen. Överlag får man inte sitta stilla med honom i famnen utan att han blir missnöjd vilket är exakt som det var då Agnes var bebis. Att tex sitta och chilla i soffan med honom är totalt omöjligt. Att lägga ner honom i sin säng är en utmaning i sig och han vaknar oftast om han inte fått sova minst en timme i famnen först. Han sover nån enstaka timme i sin egna säng och sen kommer han och sover bredvid mig och äter i regel väldigt ofta på nätterna. I bästa fall ammar jag honom i sömnen men ofta gör refluxen att jag sitter med honom sovandes i min famn stora delar av nätterna vilket lindrigt sagt börjar bli ganska påfrestande för mig. Men frekvensen bra nätter ökar hela tiden så månne vi inte orkar oss igenom även denna period av icke-sovande. Dagtid äter han med väldigt varierande  mellanrum, ibland 2h ibland 4h. Han äter oftast snabbt och ingen som hänger längre stunder vid bröstet tvärtom slutar ätandet ofta med skrik vilket jag tror har med refluxen stt göra. Det känns trist att han i regel inte får bli sådär skönt avslappnad efter måltiderna. 

Vardagen är klart

nu då han är mera nöjd och tydligare visar (och vi blivit bättre på stt läsa honom) vad han vill. Syskonen är fortsättningsvis totalt förälskade i sin lillebror och är väldigt förtjusta i att få mera respons och reaktioner av honom. Vidar tolererar också syskonens gos och pussatacker bättre nu. 

En bestämd typ som vet vad han vill, med det argaste skriket och det charmigaste leendet, vår Vidar. 

Ofrivilliga nattugglan här, hej!

Dessa nätter alltså. Tur att jag inte visste att det skulle bli en till sämre sovare. När man är i det, icke sovandet, är det bara att ta sig igenom. Finns inget val.
I skrivandets stund är klockan 5.15, jag har en sovande bebis på magen och jag har hittills sovit max 2h. Som tur kommer det lite bättre nätter med jämna mellanrum då jag inte behöver sitta med honom eller bara liten del av natten. Äter gör han oavsett många gånger, kring 5, så ni förstår att det inte blir speciellt långa stunder jag hinner sova- om jag har turen att få ligga ner.
Refluxen har dock blivit klart bättre med tiden så det är väl bara att vänta ut men jag hoppas verkligen att vi skulle börja få bättre nätter snart för nu efter 3 månader av väldigt lite sömn börjar jag nog känna mig sliten. Jag är extremt glömsk, tappar ord hels tiden och har uselt tålamod. Det känns även tydligt att kroppen inte hunnit återhämta sig efter alla år av dåligt sovande vi har bakom oss.

Hur gör ni för att orka långa tider med extremt lite sömn? Ge mig era bästa tips,tack!

Nu ska jag försöka lägga ner snusaren i sin säng och hoppas att jag hinner sova ens en liten stund innan han vaknar igen.

Några tankar om anknytning

De senaste par veckorna har jag funderat en del på hur olika anknytningen till barn kan vara. Hur nöjt eller missnöjt barnet är har definitivt påverkat min anknytning till mina barn och även förlossningsuppleverlserna har spelat en stor roll. 

Agnes, vars förlossning var lång och jobbig och slutade rätt dramatiskt med dåliga hjärljud och klipp, var en missnöjd bebis i nästan 3månader och hade dessutom kolik. Vidars förlossning slutade ju också dramatiskt och han blev genast förd till intensivvårdsavdelningen. Även han har fram till nån vecka sedan, varit en missnöjd liten typ mest hela tiden. Första och sista syskonen har hittills liknat varandra väldigt mycket. Med båda har jag fort känt en stor samhörighet och enorm beskyddarinstinkt men den där översköljande kärleken väntade på sig ett tag. 

Edwin mittemellan föddes efter en drömförlossning. Jag kände mig hur fräsch som helst direkt och han var en nöjd och lättskött bebis väldigt länge. Jag blev totalt och intensivt förälskad i honom nästintill omedelbart. 

Det är ju rätt logiskt att det är svårare att bygga upp den där intensiva kontakten med ett barn som är missnöjt mest hela tiden trots att man gör allt man någonsin kan för att hen ska må bra än med ett barn som man knappt ens behöver anstränga sig alls för att hen ska vara nöjd. Med en nöjd bebis kommer man ju direkt till njutningen av att bara få vara tillsammans medan så mycket energi med ett missnöjt barn går till att försöka förändra situationen och förstå vad som är fel och ändå känna sig otillräcklig och kanske även misslyckad.

Jag kan känna en liten sorg över att vi inte fick den där intensiva, härliga stormförälskelsen jag och Agnes och jag och Vidar men samtidigt vet jag att den kom senare, om än på ett lite annat sätt med Agnes och den kommer att ta sin egna skepnad med Vidar. Jag är inte orolig, men lite sorgsen ändå. 

Agnes

Edwin

  Vidar

Återhämtningen

Tio veckor har gått sedan förlossningen och fysiskt börjar jag känna att kroppen långsamt återhämtar sig. Jag har inga fantasier om att den till utseende någonsin kommer att bli precis som tidigare men funktions- och styrkemässigt är absolut målet att helt återhämtad.

Den tredje gången går återhämtningen absolut långsammast för mig. Magen har dragit ihop sig i snigelfart, efter de två första veckorna, och foglossningen känner jag fortfarande av en hel del. Samtidigt har jag njutit massor av att kunna gå utan enorma foglossningsbesvär, sammandragningar eller en stor mage som trycker på lungor och organ. 

Den här gången hade jag förberett mig på ett annat sätt i för återhämtningen. Jag hade införskaffat två maggördlar, en kompressions/amningstopp och höga kompressionstrosor. Speciellt maggördlarna har varit fantastiska! De har verkligen påmint mig om hållning och magaktivering. Jag har definitivt haft nytta av dem och tycker det är synd att jag fattade att använda det först tredje gången. 

För att hjälpa vävnadernas läkning och återhämtning har jag ätit en hel del kosttillskott. Framför allt flytande kollagen för att förhoppningsvis påverka bukhinnans läkning positivt. Min bakomliggande tanke är förstås att min diastas inte ska bli så större än nödvändigt. För att kollagenet ska tillgodoses så bra som möjligt har jag även tagit tillskott av c- vitamin och zink. (Magnesium, B och D vitaminerna på bilden har egentligen inte specifikt med återhämtningen att göra). Självfallet är det näringsämnena och vitaminerna från vanlig mat som är det viktigaste men jag har velat ge kroppen en extra vitamin boost nu i början av återhämtningen. Gällande mat så har jag verkligen försökt att äta bra och varierat med vikt på mycket protein. 

Och så har jag tränat. Jag påbörjade knipövningarna övningar för att hitta rätt magmuskelaktivering redan på BB och har tränat lite varje dag. Ganska lätt känner jag att det har varit att hitta rätt muskler igen vilket åtminstone delvis nog har att göra med att jag tränade bäckenbotten och kontakten till djupa magmusklerna väldigt mycket hela graviditeten. 

Promenader började jag med nån dag efter förlossningen. Väldigt långsamma och korta till en början och har ökat tempo och längd gradvis. Foglossningen besvärade en hel del första månaden men nu känner jag mest av det om jag gått för långt en dag och även då jag ligger på sida. Jag räknar med att ha känningar av foglossningen minst så länge jag ammar. Med Edwin kände jag av det ännu ett år efter förlossningen om jag belastat bäckenet för mycket eller "fel". 

Åtta veckor efter förlossningen började jag gå på post natal pilates-timme. Lätt muskelträning för stora muskelgrupper har jag gjort hemma ett par gånger den senaste dryga veckan. Eventuellt går jag på första mama-shape up timmen ikväll (där tränas främst stora muskelgrupper i form av cirkelträning). 

Den största utmaningen, förutom att hitta tiden, är tålamod. Jag skulle så gärna vilja återgå till tyngre och tuffare träning mycket fortare. Magaktiveringsövningarna börjar kännas så oerhört tråkiga men jag vet ju samtidigt mycket väl att det är den långa, tråkiga vägen det lönar sig att gå. Tålamod behövs även inget avseendet att kroppen inte känns som min egen. Att det ibland känns svårt att hänga med i de enorma svängarna och förändringarna först under graviditeten och sen plötsligt befinna sig i en post-gravid kropp. Det har varit den jobbigaste gången att landa i kroppen igen efter en förlossning men jag försöker ta det med ro och låta processen ta sin tid. Känner att jag landar mer och mer i kroppen. Jag försöker att fokusera mera på känslan av att hela tiden kunna gå länge och fortare, att jag blir starkare och har bättre bålkontroll än att ge den putande magen och det facto att inga byxor går på mig. Jag njuter fortfarande väldigt mycket av frihetskänslan att inte längre leva i en gravid kropp. 

Åtta veckor med Vidar

Åtta veckor och en dag har gått sedan Vidar föddes. Och oj så fort det gått! Samtidigt har det hänt så mycket. Den senaste veckan har jag insett att jag nog har befunnit mig i nåt sorts chocktillstånd fram till nu. Trots att detta är tredje barnet så var jag inte fullt förberedd hur det skulle kännas att fa famnen ockuperad konstant samtidigt som två andra barn behöver mig rätt mycket. Att inte räcka till är ingen ny känsla men känslan tog minst sagt en ny nivå. Dessutom har det varit väldigt jobbigt att inte kunna läsa Vidars signaler som jag på nåt vis trodde jag skulle kunna efter två barn. Med Edwin var det ju så lätt att förstå vad han menade men nu plötligt fick vi ett barn som var missnöjd mest hela tiden hur mycket jag än försökte förstå och hjälpa. 

Efter åtta veckor förstår jag honom bättre även om jag fortfarande ibland inte förstår honom alls. Men nu, den senaste dryga veckan, har jag på ett nytt sätt landat i och accepterat situationen. Att jag nu går och bär på ett barn nästan hela tiden och att jag inte hinner med en bråkdel av vad jag vill och önskar. Såhär har vi det nu och det är helt okej även om stundvis också tungt förstås.

Vidar har som tur blivit nöjdare och det är härligt att han börjat le och jollra en hel del, det ger så skön och välbehövd motvikt. Han ogillar verkligen att ligga på golvet, nån ensataka minut accepterar han. Sitter går ibland till och med så länge man slänger i sig ett mål mat. Kanske. En orsak till varför jag tror att han intre trivs är att han alltid vill ha huvudet högt vilket i sin tur beror på att han får så väldigt mycket uppstötningar. 

Nätterna är oftast helt okej. Antalet blöjbyten är nere i ett eller ibland till och med inget, tack och lov! Han äter några gånger halft i sömnen men nån gång efter ca 3 måste jag ofta sitta med honom sovande i famnen eftersom han får mycket uppstötningar. 

På dagarna har han äntligen börjat trivas bra i vagn och somnar ofta bra i den. Ibland sover han också bra lite längre stunder, upp till 1,5h, ibland måste man vagna honom massor av gånger. Vaken orkar han vara mellan 1 och 1,5h förutom sista vakenpasset som ofta blir en hel del länge eftersom det är  svårt att få honom att somna på kvällen. 

Amningen funkar bra för det mesta. Han äter rätt fort och effektivt. Han vill gärna äta ofta men jag gör mitt bästa för att dra ut på det lite så att han inte äter varje timme. Tänker att magen mår bättre av lite paus. 

En liten fantastisk man med väldigt stark vilja, och röst, har flyttat in hos oss. 

 

Mjölklös

Jag har levt ett par veckor utan att äta mjölkprodukter för att se om det skulle hjälpa mot Vidars magknip.

Jag konstaterade fort att jag äter massor med mjölkprodukter. Naturell yoghurt, kvarg, grynost, oivariini, ost och fetaost äter jag vanligtvis varje dag. Speciellt kvarg! Creme fraise och grädde används också ofta. Fick också insikt att mjölk finns i en hel del produkter som tex frukostflingor. Jag tyckte att det var supersvårt att vara utan all mjölk till en början men det gick bättre och bättre att hitta alternativa produkter. Men vilka dyra produkter sedan. Skippade rätt fort havreyoghurtarna på grund av priset (sojayoghurtarna skippade jag eftersom de också lär kunna besvära små magar.) alternativa ostar hittade jag inga riktigt bra men hann heller inte prova på flera än ett par.

Ett par nya vanor som får stanna efter de mjölkfria veckorna är havmjölken i (tyvärr koffeinfria) kaffet och min nya frukost som består av overnight oats; havregryn, ett par matskedar chiafrön och havre, kokos eller mandelmjölk vilket är gott och mättande och framförallt färdigt på morgonen vilket jag gör att jag alltid hinner få i mig frukost.

Tyvärr (eller som tur kanske) upplevde jag inte att mjölkfria dieten hjälpte mot Vidars knip så jag har börjat äta mjölkprodukter igen. Inte heller någon av magdropparna, vi har testat alla på marknaden verkar ha nån effekt, så nu kör vi med magmassage, pruttventil ibland och hoppet att tiden ska göra sitt med hans tarmar så han snart slipper ha så jobbigt. Och det har faktiskt blivit lite bättre redan. Vissa dagar har han långa nöjda stunder men han vill fortsättningsvis vara upprätt i famnen mest hela tiden. Några enstaka minuter kan han gå med på att sitta i sitter eller ligga på golvet. 

Vi vet att vi lever men mitt i tröttheten och ibland uppgivenheten är vi tacksamma och lyckliga. Vardagen är minst sagt en berg-och dalbana av känsloregister. 

                                    

                                                 Så många droppar. Så lite effekt.

Tredje som inte bara hänger med

Det finns hur mycket som helst jag hade kunnat skriva om den senaste tiden men tiden och händerna vill inte räcka till.

Vidar blev sex veckor igår. Känns som en otroligt lång tid men samtidigt har veckorna gått väldigt fort. Han trivs fortsättningsvis i princip bara i famnen eller bärsjalen men jag upplever att han ändå blivit en del nöjdare de senaste dagarna. Det är inte konstant gnäll eller gråt då han är vaken vilket förstås är skönt för oss alla. 

Att tredje barnen "bara hänger med", som många säger, stämmer inte med min erfarenhet av trebarnslivet såhär långt. Famnen och händerna är upptagna konstant och att åka någonstans med alla tre eller ens bara Vidar känns just nu väldigt energikrävande eftersom man aldrig vet om Vidar kommer vråla i ett eller ej. Samtidigt vill jag inte bli isolerad hemma. 

Idag är jag ensam med alla tre för första gången. Klockan är 13.30 och hittills har dagen gått över förväntan. Endast ett mindre nervsammanbrott då stora barnen smulat ner halva köket och vardagsrummet med modellera och krupit runt i det. 

Nu vaknar denna skrutt som för övrigt gått upp hela 500gram de senaste par veckorna. Inte konstigt att det känns som att jag ammar så ofta att det nästan inte känns som nån ide att lägga undan brösten mellan varven, heh. 

Lilla magen

Imorgon blir Vidar fyra veckor. Känns som en lång men samtidigt kort tid. Otroligt intensiv!

Tyvärr har den rätt lugna början blivit utbytt till ett kontant kånkande på en missnöjd liten typ. Vidar har ända från början visat att han har temperament men nu verkar han ha en hel del magknip och dessutom reflux vilket gör att han alla sina vakna stunder vill vara i famnen med huvudet högt och helst tryck på magen. Då är han kanske nöjd en stund. Nätterna går långt ut på att hålla hans huvud högt långa stunder efter att han har ätit och även försöka trösta ledsen bebis som helst vill tröstäta men som får ännu mera reflux-problem om har är vid bröstet så mycket han önskar.

Jag har lämnat bort kaffe och kommer att från och med imorgon testa att lämna bort alla mjölkprodukter och hoppas att det kanske lindrar. 

                           

I sjal verkar han trivas rätt bra iallafall så den kommer vi att ta i ännu flitigare bruk.

Förlossningen

Nu har det gått hela tre veckor och en dag sedan förlossningen och jag tycker det är hög tid att jag skriver ner förloppet även här. För min egen del skrev jag ner och gick igenom allt flera gånger redan på BB.

Tisdagen 11:e Juli hade jag mycket förvärkar hela dagen men eftersom jag haft massor av sammandragningar redan länge så vågade jag inte hoppas på att förlossningen var på gång. Däremot var jag lite orolig över lite fosterrörelser, ringde till rådgivningen och bad att få komma och kolla att allt var ok. Det fick jag förstås och hjärtljuden var fina och allt verkade ok. Jag pustade ut och  tog med barnen på kaffe- och lekträff tillsammans med vänner där jag nog tyckte att sammandragningarna kom väldigt ofta. Men igen,vågade inte tro och hoppas att en förlossning skulle vara pågång.

På kvällen kom svärmor och gav mig lite taktil massage för att kanske hjälpa kroppen på traven lite. 

Kl 20 då barnen var i säng tyckte jag att värkarna kom ännu tätare och började klocka mest för nyfikenhetens skull. Insåg att de var väldigt regelbundna, mellan 5 och 6 minuter och höll i sig kring minuten. Jag vågade fortfarande inte hoppas på att det var annat än förvärkar men hade inte ro att gå och sova. Jag såg på Netflix och klockade värkar som småningom blev starkare men inte tätare. Jag tränings- profylax andades lite nen egentligen kändes värkarna knappt smärtsamma ännu.

Vid midnatt var läget stabilt detsamma men tog jag 1gram paracetamol för att testa om det skulle ha nån inverkan. Det hade det inte vilket för första gången fick mig att tänka att det kanske var på riktigt nu.

Kl 02 var läget fortfarande rätt likadant, värkar med c 5min mellanrum. Lite kraftigare men inte jobbigare än att jag låg i soffan och maratonkollade på Homeland. Jag ringde ändå BB för att rådgöra, hade på känn att det plötligt kunde börja gå undan och jag ville INTE föda på vägen. Barnmorskan jag talade med tyckte att jag skulle avvakta en timme och komma in om värkarna tilltog. De gjorde de.

Kl 04 kunde jag äntligen att värkarnas intensitet tog en ny växel och fick börja använda profylaxandningen "på riktigt" även om det fortfarande kändes relativt smärtfritt att ta sig igenom värkarna. Lite mera koncentration krävdes bara. Nu vågade jag inte vara hemma längre. Jag hade absolut klarat av att fortsätta vara hemma men vågade inte med tanke på att vi har 30min bilväg till BB. Vi ringde svärmor och kl 04.30 startade vi mot BB. Under bilfärden fortsatte värkarna komma med ca 5min mellanrum och jag andades igenom dem utan problem. Var lite nervös över att jag kanske knappt skulle vara öppen...

Kl 05.00 var vi framme och jag var öppen 3cm. Barnmorskan funderade om vi ville åka hem en sväng (!!!) eller stanna i närheten och ta en promenad. Åka hem var definitivt inget alternativ för mig, jag kände att värkarna började tillta betydligt. Vi fick dock varken åka hem eller ta någon promenad för kurvan visade att bebisens hjärtljud sjönk för mycket under värkarna och återhämtade sig dåligt så vi blev direkt flyttade till en förlossningssal där vi fortsatte att följa med bebisens mående. Jag som helst ville vara uppe och röra på mig var lite besviken över att sitta fast i sladdar. Bad var förstås också uteslutet. Så fort jag fick förflyttade jag mig från sängen till gungstolen bredvid. Sammandragningarna blev väldigt fort jobbigare och jag fick börja koncentrera mig ordentligt på att andas och slappna av. 

Ca 6.45(?) testade jag ta lustgas till hjälp, trots att jag ogillat det de tidigare två gångerna. Denna gång hjälpte det ta toppen av värkarna en stund men då intensiteten tilltog ytterligare blev andningen störd och jag ville inte ha det längre. Kastade iväg masken en halvtimme senare. 

Vid 7 var det skiftesbyte, jag var öppen 5cm och blev besviken för det var jobbigt nu. Jag försökte pompa på boll och luta mot sängen för att kunna slappna av någorlunda. 

7.20 Jag koncentrerade mig på andningen som en galning men vi började fundera på smärtlindring och kom överens om att testa PCB. Men hann aldrig få det för 10min senare, kl 7.30, gick vattnet och jag fick krystvärkar. Här fick jag nästan lite panik för jag trodde ju aldrig att jag kunde vara fullt öppen, hur skulle jag klara av att hålla tillbaka krystningsimpulserna!? Men till min stora förvåning hade 5cm öppnats under 30min och jag VAR fullt öppen! Men nu var det bråttom. Vattnet var grönt och bebisen mådde dåligt. Barnmorskan berättade att navelsträngen var hårt lindat kring halsen ett par varv och nu måste den fort ut. I ena ögonvrån såg jag läkare komma in och jag var väldigt medveten om att får jag inte ut bebisen fort nu så kommer de vara tvungna att hjälpa ut honom med diverse metoder. Så jag fokuserade som aldrig förr, blockerade smärtan så gott jag kunde och fokuserade all energi på att få ut bebisen så fort som någonsin möjligt. Barnmorskan, som precis hoppat in på morgonskift, var fantastiskt tydlig med att ge klara och tydliga instruktioner som hjälpte mitt fokus. Åtta minuter, kl 7.47 var han ute.

Intensiteten på värkarna den sista halvtimmen innan krystningsskedet var galen. Det kändes nästan som en ändå lång halvtimmes värk. Men så öppnades ju också 5cm under den halvtimmen. I mina papper står det att förlossningens längd är 12h, från regelbundna sammandragningar kl 20 föregående kväll, men den arbetsamma delen var nog bara de tre sista timmarna.

Eftersom Vidar hade det jobbigt med andningen gick de genast iväg med honom, Frank gick med. Han fördes fort vidare till barnavdelningens intensivavdelning för att få övertryck för att underlätta andningen samt antibiotika mot eventuell infektion i lungorna efter att han aspirerat det gröna fostervatten. 

De par timmarna efter att Vidar föddes var nog de jobbigaste. Att inte få upp honom på bröstet. Att få in brickan med mat utan att ha en bebis i rummet. Det tog ett par timmar innan jag var ihopsydd (trodde för övrigt att det skulle vara en oåterkalleligt massaker efter att jag gett allt för att få ut honom så fort som möjligt, gissa min glädje då barnmorskan meddelade att hon bara behövde sy tre stygn.) och tvättad och fick gå ner och titta på honom. Titta men ännu inte hålla. Det var hjärtskärande att se honom ligga i kuvösen med en massa slangar och sladdar men samtidigt skönt att veta att hans läge inte var kritiskt. Sist och slutligen repade han sig överraskande fort. Slapp övertrycket på kvällen samma dag och resten av övervakningen ett dygn senare. Antibiotikan avslutades i förtid eftersom crp:t aldrig steg. Hem fick vi åka redan tre dagar efter att han föddes. 

Bortsett från att det blev bråttom och oroligt i slutet så tycker jag att förlossningen gick bra. Jag är nöjd över att jag klarade av att fokusera och slappna av mha andningen. Frank var ett fantastiskt stöd och hjälpte mig fokusera då det var jobbigt. Jag sade det efter Edwins förlossning och jag säger det igen- att träna profylax (också partner som ska vara med) innan förlossningen är SÅ bra. Borde vara obligatoriskt före man ska föda.

Jag kunde absolut tänka mig att föda barn igen. Absolut inte vara gravid. 

Två veckor med Vidar

Igår blev Vidar två veckor. Två fina veckor har vi haft i vår bubbla. Jag känner mig alldeles nykär och vill påstå att även alla andra familjemedlemmar är upp över öronen förälskade i vår nya familjemedlem. Edwin vill pussas, kramas och gosa med Vidar mest hela tiden och Agnes säger att hon älskar honom oändligt och är lycklig över honom. Så är de med honom hela tiden. Det är ljuvligt att se.

Vidar sover förstås mycket som nyfödingar gör men han är oftast vaken mellan en och två timmar i tre etapper under dagen. Dygnsrytmen verkar han redan ha på klart men nätterna blir rätt hackiga eftersom han bajsar efter varje gång han har ätit och istället för att skönt få sova vidare efter mat måste blöjan bytas vilket han vaknar av och har svårt att somna om. Hela mat och bajsrumban tar i värsta fall upp till 2h per gång. Men det lär ju ge med sig så småningom.

Lite magknip verkar han ha men bara kortare stunder och för det mesta relativt lindrigt.

Livet med tre barn är, som väntat, intensivt men vi njuter och mår bra även om lite trötta. 

              

                                       

Välkommen Vidar!

För en dryg vecka sedan, på den 12 Juli, föddes vår fina Vidar. Lillkillen hade det lite tufft i början men mår nu bra och vi är väldigt upptagna med att njuta av bebisbubblan. 

                                 

                                          

                                 

                                 

Tredje barnet. Den långa versionen.

Många har frågat mig hur det kommer sig att jag ändrade mig gällande ett tredje barn. Jag har vid många tillfällen sagt att det inte blir flera än två. Snart har vi ändå tre. Och jag trodde mig vara väldigt säker. Jag till och med opererade mitt bråck, vilket man inte bör om man planerar flera barn. Kanske tur att operationen misslyckades.

Lite som bakrundsfakta så har jag aldrig varit en person som har längtat efter barn hela livet. I nåt skede tänkte jag snarare tvärtom att jag aldrig vill gifta mig eller ha barn. En delorsak till att jag tänkte så är nog att jag är ett skilsmässobarn som upplevt en väldigt destruktiv skilsmässa och vet hur det kan påverka alla familjemedlemmar väldigt mycket, väldigt länge. Jag tänkte att jag aldrig ville riskera göra liknande misstag och lättast undviker man väl det om man inte bildar familj alls.

Sen träffade jag Frank. Han som egentligen inte alls var typen jag normalt blev intresserad av. Jag blev ju intresserad av stereotypa lite bad, sportig typ som helst var lite svårfångade. De snälla ratade jag normalt i snabb takt. Men så hade jag ingen tanke om att bli ett par då vi träffades utan vi umgicks mycket som vänner tills jag plötsligt, till min egen förvåning, insåg att det höll på att växa fram nåt mera än vänskap. Nåväl, tidigt var vi överens om att det inte blir nåt giftemål eftersom ingen av oss tänkte oss ha behov av det. Men med tiden ändrade vi oss, båda två och efter ganska många år började det växa fram en längtan efter flera medlemmar till familjen. Ändå. Nån regelrätt bebissjuka har jag dock aldrig upplevt.

Efter 8år tillsammans föddes Agnes och knappt två år senare Edwin. De fyra första åren som förälder, bortsett kanske från tiden då Agnes var ca 1år tills Edwin föddes som var en rätt lugn tid, var väldigt påfrestande. Ett tar var jag konstant toltalt slut, jobbade heltid samtidigt som jag vakade flera timmar med Edwin varje natt och vi gjorde vårt bästa för att orka med hans långa, intensiva, skrikutbrott flera gånger om dagen. Jag hade ofta hjärtklappning, hade problem med minnet och perioden var klart den mest slitsamma även för vårt förhållande. Det var nog då jag trodde mig bestämma att det inte blir flera. Jag tänkte att jag helt fysiskt inte skulle klara påfrestningen med förståndet och förhållandet i behåll. 

Men så svängde det där efter drygt fyra år. De lugna, smidiga, stunderna blev flera och i nåt skede började Frank tala om en trea.... Min första reaktion var att han blivit knäpp. Aldrig. Men ju mer han talade om sin längtan desto oftare märkte jag att jag också började inkludera ett tredje barn i tankar om framtiden. Under hela processen blev också  vardagen betydligt lättare och jag började inse, även i praktiken, att vi inte kommer vara småbarnsföräldrar för evigt. I nåt skede med två blöjbarn, två som delvis matas, behöver hjälp med påklädande, avklädande, wc-besök, hållas uppsikt över mer eller mindre konstant samtidigt som allt annat ska fungera i hemmet kände jag att småbarnstiden kommer vara för evigt. Klart jag visste att det inte är så men det kunde k ä n n a s så. Det var svårt att fatta att det kommer bli lättare och för att orka så var tidsperspektivet ofta väldigt kortsiktigt. Att tänka mig ett tredje barn i det skedet hade varit totalt otänkbart. Men ju lättare det blev desto längre blev perspektivet och jag insåg att tanken på ett tredje barn inte bara var tänkbar utan även välkommen. För hur tungt det än ibland varit med de två vi har så är de båda fantastiska typer och jag väntar med nyfikenhet på vad det är för person som kommer till oss näst.

Då jag börjat kunnat se lite länge framåt än småbarnsåren började jag också tänka mera på aspekten att barnen får en till väldigt värdefull relation. Att ha syskon är värdefullt, ger så mycket glädje, en trygghet och lärorikt på många sätt. Samtidigt tänker jag inte att man be h ö v e r syskon. Jag tror man klarar sig fint även som ensambarn och tycker inte att "barnet behöver syskon" i sig är ett så viktigt eller vägande argument. Ser det mera som att ett syskon till är ett bonus och rikedom. Förhoppningsvis kan de alla utveckla relationer de har glädje av livet ut. 

Inför trean oroar jag mig rätt lite. Den här gången känner jag mig rätt trygg i min föräldraroll och litar på min förmåga att lösa och klara av utmaningar vartefter de kommer. Det ända jag stundvis oroar mig för är om vi är tvungna att vaka väldigt mycket i långa tider igen, hur jag och vi ska orka då eftersom det är de långa periodern av lite sömn som jag upplever har tärt mest tidigare, Men för det mesta funderar jag inte så mycket på det utan tänker att vi nog fixar även det om vi är tvungna. 

                         

Numera stiger dessa små älsklingar upp själva nästan varje morgon och sitter en stund tillsammans och "läser" bamse. Ibland slåss de som galningar, ofta leker de fantastiskt bra.  Varje dag har de roligt tillsammans. Det ska bli så väldigt spännande att se vem trean är och hur det kommer att påverka syskon- och familjedynamiken. 

    

Preggolistan v 38

Jag skulle ju återkomma efter rådgivningen. Inga konstigheter. Kör samma lista som i vecka 29.

Rörelser: Mycket rörelser men ändrat karaktär. Märks att det är lite utrymme och rörelserna känns mest som bökande och skuffande och ofta trycks det ut hårda fötter och händer.

Hjärtljud: Skrev hon tydligen inte upp i rådgivningskortet. 

Sf-mått: 31,5cm. Fortfarande under medelkurvan hur mycket jag än får höra att min mage är så stooor. 

Viktökning: Nästan 18kg. Hela 2kg på senaste två veckorna (!) vilket kändes lite överraskande. Jag hoppas att jag har mera vätska i kroppen än jag upplever att jag har.

Halsbränna: Ja, relativt ofta men inte jättebesvärande.

Ryggbesvär: Ja. Ryggen börjar bli trött nu. Speciellt då jag stått och gått lite mera orkar den inte jobba optimalt. Orkar inte riktigt hålla en bra hållning mera heller.

Bäckenbesvär:  Ja. Smärtan i symfysen är horribel. Förutom då jag går så har jag hemskt vilovärk. Det värker och strålar även då jag är stilla vilket nu verkligen påverkar min nattsömn. Varje gång jag stiger upp om morgnarna behöver jag ta stöd för att ta mina första steg. Ser SÅ fram emot att slippa denna foglossning. 

Muskel och vadkramp: Ja. Hade förträngt hur ont det sendrag i vaderna gör! Men blivit bättre efter att jag äter mera magnesium. 

Blodtryck: 109/64. Puls 71

Åderbrock: Nej.

Nästäppa: Nä.

Urinvägsinfektion: nej.

Känsligt tandkött: Njä, lite.

Bättre hy och hår: Ja, både ock. Håret hålls rent mycket länge vilket är skönt. Går riktigt bra att tvätta det Max en gång i veckan. Är tydligen betydligt mera känslig för solen. Har bränt mig trots att jag använder solskyddsfaktor 50 vilket aldrig skulle hända i normala fall.

Illamående: Minskat klart. Dyker lindrigt upp nu som då.

Trötthet: Ja. Har ganska lite energiresurser men samtidigt finns det många projekt jag skulle vilja fixa. Ekvationen går ej ihop.

Upp och ner i humöret: Ja. Ganska lättirriterad.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Ja och nej. Platt utputande märklig uppenbarelse.

Svullnader: Upplever mig inte så svullen men har troligen mera vätska i kroppen än vad jag inser (hoppas jag) 

Yrsel: Ibland, inte så det stör. 

Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Ja. Nu har jag börjat märka skillnad! Svettas klart mera och tyvärr funkar min nya eco deodorant inte optimalt i detta tillstånd i kombination med varma dagar. Varit tvungen att delvis återgå till "vanlig" deo igen.

Blodbrist/ järnbrist: Nej men hb sjunkit från att varit kring 124 till nu 114. Känner nog av dippen.

Sammandragningar: Ja, fortfarande många gånger om dagen och de har definitivt tilltagit i styrka senaste veckorna. 

Sömnproblem: Sover klart sämre. Väldigt svårt att ligga bekvämt och alla svängar gör väldigt ont i symfysen. Övre kroppen måste vara rejält upphöjd för att det i te ska kännas som att lungorna blir ihoptryckta,

Nytt konstigt matbehov: Fortfarande gärna sallader med mycket fetaost, oliver, soltorkade tomater etc. Kikärter och morotsstavar! Smoothie är ett morgonmålsmåste. Så inga riktigt konstiga saker egentligen. Dricker massor med hallonbladsté, mest som isté men kanske inte för att jag skulle känna sug utan för att jag hoppas det hjälper kroppens återhämtning och kanske, kanske bidrar till att få igång förlossning. 

                          

Dagsfärsk bild, vecka 37+5. Till vänster aktiverade djupa magmuskler, till höger avslappnade. Ser ni skillnaden? Jag hoppas aktiveringen och träningen jag gjort dagligen hela graviditeten igenom ska påverka återhämtningen positivt. Blir intressant att se.

Klagodagen

För ett tag sedan skrev jag att jag orkar förvånansvärt bra mentalt. Det är slut med det nu. För det är tungt nu alltså. Foglossningen gör sig påmind 24/7, såväl då jag rör på mig som är stilla. Undrar om inte nån nerv är irriterad också med tanke på strålsmärta. Jag sover dåligt. Och sendragen om nätterna! Hur har jag lyckats förtränga hur smärtsamma de är(?) Jag har jobbigt att ta mig i och ur bilen. Och vi har en hög bil. Ryggen blir fort trött och det är omöjligt att orka hålla en bra hållning. Energiresurserna är låga. Vissa dagar vill jag helst bara sova och vila vilket är omöjligt med barnen hemma hela dagarna. Är äckligt lättretlig och lättirriterad. 

Det känns som att jag varit gravid för alltid, minns knappt hur det känns att kunna böja mig framåt, gå normalt, ligga bekvämt. 

Imorgon ska jag på rådgivning. Gissar på en viktökning på närmare 20kg nu. Jag längtar så otroligt efter att den ska börja svänga, viktkurvan. Inte så mycket för hur jag ser ut, det har jag släppt ganska långt, men för att kroppen börjar kännas så väldigt sliten och slut. 

Färdiglagat för idag. Tack för mig. Återkommer med rådgivningsrapport imorgon och bild på den höga magen. Ska för övrigt inte föda på länge ännu informerade hon jag köpte hallonbladsté av. Baserat på den höga magen alltså. "Magen ska ju sjunka att tag innan förlossningen, sidu". Tack för informationen.

BB väskan

Eftersom jag är rastlös och absolut inte kan sova, inte hittar nåt intressant att se på eller lyssna på (tipsa annars gärna om nån intressant serie eller helst förlossningsserie, hittar ingen tillgänglig just nu) så tänkte jag planera vad jag ska packa ner i BB-väskan, vilken jag tänkte jag skulle packa imorgon. 

Nåt av de viktigaste är absolut telefon och kamera samt laddare! Resten tänker jag att jag troligen klarar mig utan. Vill ändå gärn ha med mig lite egen saker och såhär långt har jag kommit på min lista.

-Rådgivningskort

- Hårband!

- Läppomada

- Egna inneskor/tofflor

- Strumpor och sockor. Sjukhusstrumpor har ingen häl och sitter därmed otroligt dåligt på fötterna. Yllesockor går jag med i princip året om så vore konstigt att inte ha med på BB.

- Ett par amningsbehån

- Amningsinlägg

- Lansinoh créme. Får man troligen på BB vid behov men tar med egen för säkerhets skull.

- Mina maggördlar. Har två olika modeller. Har inte använt alls tidigare gånger (tyvärr) ska bli intressant att se hur jag upplever att de påverkar återhämtningen. 

- Ett par uppsättning egna kläder: ett par mjukisbyxor, ett par tights, ett par blusar/linnen. Eventuellt vill jag bara ha på sjukhuskläder men de två tidigare gångerna har jag föredragit aft främst använda egna. 

-Toalettväska innehållande basic saker som bland annat schampo, balsam, deodorant, kropps- och ansiktstvätt och -créme, tanborste och -creme. Lite smink eventuellt.

- Ipad

- Hörlurar

Tidigar har jag inte ätit alls under förlossningarna men kommer ändå handla med lite smått och gott för säkerhets skull. Tänkter mig kunna vilja ha tex:

-Mörk choklad

-Energibars

-Salta nötter

- Extra snacks med tanke på Franks blodsocker. (I övrigt får han själv se till att ha med sig vad han kan tänkas behöva) 

Men olika typer av dricka viktigare!

- Smaksatt vichy x typ tre olika

- Coca cola

- Ett par smoothies

Bebisgrejerna behöver inte nödvändigtvis vara med i BB- väska . Tror jag packar det skilt och placerar i babyskyddet eftersom Frank oavsett kommer att åka hem flera varv innan vi kommer hem. 

- En eller ett par uppsättningar bebisoutfits

- Bebismössa

- Gosedjur

- En overall till hemfärd 

- Mjuk, liten filt

Inser att jag åtminstone behöver tömma kamerans minneskort och ladda batteriet, shoppa snacks och fixa musiklista. Inser också att jag inte har nån väska i passlig storlek så ska kolla runt efter en weekendbag i veckan också. Om jag hinner och orkar. Hoppas jag inte hinner.

Vad har jag glömt? 

Så färdig med detta, kom ut!

Jag har haft turen att jag kunnat sova rätt bra under denna graviditet. Fram till nån vecka sedan. Foglossningen gjorde det problematiskt ett tag men tack vare att jag lärt mig att ligga väldigt stilla har  det funkat ok. Men nu hjälper det inte att ligga still mera. Det värker, strålar, känns som nån täljer med kniv i symfysen- då jag ligger stilla! Kroppen ser verkligen till att jag ska bli riktigt fed up.

Veckan som gått

Igår kastade Agnes upp hela förmiddagen, sov tre timmar och blev sedan sitt vanliga jag igen. Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att det var nåt annan än vanlig magsjuka för om magsjuka är galen obehagligt i normaltillstånd är det inget i jämförelse med att vara gravid och magsjuk. Jag fick ju erfara hur jäkligt det var ca dryga hälften av graviditeten och jag vill helst inte veta hur det skulle vara i vecka 37.

Som tur hann vi iallafall med en helg fullspäckad med trevligt program. Eller, redan torsdagen inleddes med babyshower, fredag terrasskväll med en god vän, lördag tumisbrunch och sedan god mat och umgänge med vänner vid glasbruket. Denna kropp har dock inte riktigt resurser att göra så mycket trots att programmet är roligt. Har varit totalt däckad och energilös nu i två dagar. Idag har barnen dock lekt otroligt bra på tumis nästan hela dagen och jag har kunnat vila mest hela tiden. 

De som följer mig på instagram att sett dessa i flödet

                      

      

                                      

                                 

                  

Inför förlossningen

Jag har ju nämnt att förlossningsförberedelser är väldigt viktiga för mig. Man vet aldrig hur förlossningen kommer att bli men jag är övertygad om att man delvis kan påverka den genom hur man förbereder sig.

Inför första förlossningen gick jag in med inställningen att det blir en intressant utmaning men förberedde mig inte desto mera utan tänkte mera att jag tar det som det kommer. Det blev en lång och tung förlossning och jag tänkte att jag aldrig mera vill vara med om en motsvarande.

Inför andra läste jag på om profylax, gick på kurs och övade dagligen på andnings- och avslappningstekniker tillsammans med Frank den sista tiden. Dessutom jobbade jag hårt på den mentala inställningen, att försöka bearbeta och sedan skjuta negativa tankar till sidan och istället tänka på mina mål och vad jag ska fokusera på. Att andra förlossningen gick betydligt fortare och helt utan smärtlindring beror förstås på många faktorer men jag vill påstå att min fokuserade andning med stöd av Frank, som hade stenkoll på andnings- och avslappningsteknikerna, spelade en stor roll.

För oss var profylaxkursen oerhört viktig och bra.

Det jag fokuserar på nu är att:

-ha mentala målbilder, delmål och helmål att ta till under förlossningen för att orka framåt. 

-konkret träna på andning och avslappning redan innan förlossningen för att de ska sitta i kroppen sedan då det gäller på riktigt. 

- går igenom och påminner om små saker som hjälpte mig senast som att tex tänka att jag ska ha en dålig och slapp kroppshållning, låta ansiktet "rinna" ner som en blodhund, vända upp handflatorna etc för att kunna slappna av så bra som möjligt. En av de viktigaste tankestöden för mig var att ta emot värkarna positivt, försöka tänka JA nu kommer en till, den för mig närmare målet. När värken var över tänkte jag "Yes, jag fixade den. Den är bakom mig, kommer aldrig igen och nu är det färre kvar".

-tänka positiva tankar om förlossningen och kroppens förmåga. Jag har även tidigare funderat igenom skräckscenarion, vad jag inte vill och vad som vore det värsta, för att sedan kunna sätta de tankarna bakom mig och släppa oron. Just nu hjälper det inte att tänka "tänk om" och jag undviker att tänka på mina rädslor i detta skede. Inte alltid helt lätt men jag försöker att aktivt blockera sånt som skapar oro.

- diskutera med Frank vad jag förväntar mig av honom under förlossningen och vad jag har för önskemål.

-jag har inte skrivit förlossningsbrev tidigare men jag tror att jag ska göra det denna gång mycket igen för att för att bearbeta mina tankar och önskemål själv.

Jag har även läst boken Innan du föder igen och igår gick vi profylaxkursen en gång till. Tyckte absolut att det var värt att gå den igen och friska upp minnet. Maria som håller kursen är inte bara otroligt kunnig och erfaren utan dessutom väldigt duktig på att föreläsa och göra inlärningen rolig.

Så småningom borde jag börja packa BB väskan. Inte så mycket för att jag känner att jag behöver ha med då väldigt mycket egna grejer men mera för att även det hör till den mentala förberedelsen för mig och många av sakerna jag tänker jag vill ha med hör ihop med målbilder jag har.

Jag går in i nästa förlossning förväntansfull och tycker att det ska bli spännande och roligt att få föda barn igen. Det känns skönt att förra förlossningen gick så otroligt bra vilket gör det lättare att inte vara rädd eller orolig utan kunna fokusera på kroppens förmåga. 

Gällande smärtlindring så går jag in med samma inställning som senast; jag vill klara mig mha andningen så långt det går men då/när det blir för smärtsamt tar jag det som verkar vettigast i det läget.

Boandet som inte blir av.

För tillfället är jag väldigt sugen på att fixa massor hemma. Jag skulle vilja måla om i barnens sovrum, vilket jag också bestämt att skulle göras innan bebisen kommer och hade bestämt mig för gråa väggar men efter att Agnes absolut inte ville samma sak strandade projektet. Jag skulle vilja riva ut "köket" tidigare ägarna fixat i lekrummet eftersom barnen ändå inte använder det som kök och eftersom det upptar en hel vägg är det mycket opraktiskt att organisera i rummet på vettigt sätt. Måla kakel i lilla-wc, kökskaklet och väggarna i badrummet. Fixa utesoffor till altanen. Men. Jag orkar nästan ingenting just nu. Efter en halv dag max är energin slut och dessutom har jag ganska intensiva sammandragningar stup i kvarten. Jag är otymplig och fixar inte att slipa och måla väggar och golv och dessutom vill jag inte andas in målångor. Delvis är det också en ekonomisk fråga, speciellt utesoffor är kostsamma. Helst skulle jag anställa nån som skulle fixa allt på listan, vore SÅ skönt att få gjort dessa saker, men det faller igen på att det ju inte precisvore gratis. Jag tror jag helt enkelt får försöka stå ut med att i princip inget kommer att bli gjort nu utan jag får ta det lite vartefter sen utan bebis i magen. Istället borde jag väl småningom börja packa bb-väskan.

En gårdagens magbild på begäran. Ja, det är onekligen tungt att bo i denna stora kropp.

                 

Grundläggande utbildning- check

Jag var en sväng till Helsingfors förra veckan främst för att gå en skolning inom magmuskeldelning och dess rehab men passade även på att träffa en del vänner och familj. Som vanligt hann jag träffa långt ifrån alla jag hade önskat, tyvärr.

Intressant var att jag redan på vägen ner åkte lite, lite motvilligt. Känns att kroppen kräver mera vila och att jag instinktivt vill hålla mig i hemknutarna i dethär skedet. Sänka tempot ytterligare och börja fokusera på slutskedet av graviditeten och förlossningen.

Men. Lite kort gällande utbildningen så fick jag verkligen mersmak! Eftersom skolningen jag gick var en grundutbildning för yrkesfolk så hade jag redan koll på det mesta men visst fick jag lite nya synvinklar och även roligt med lite flera magar att känna på och testa och analysera tillsammans. Jag drömmer nu om att kunna åka till Sthlm redan under hösten eller vintern och gå den svenska utbildningen som jag vet att skulle vara det perfekta nästa steget. 

Nu sätter jag ändå det mesta av mina karriärs- och skolningadrömmar lite halft på hyllan, vilken känns ganska skönt, tar fram min profylaxbok och -dvd och börjar träna andning och mentala bilder inför förlossningen. 

                              

Jag har haft mycket nytta av denna bok. Läser den nu för tredje gången.

Det sköra livet

Jag har tänkt uppdatera här flera gånger. Gällande rådginingsbesök, gällande sjukskrivning, gällande framtidsfunderingar, gällande inredningsplaner. Men. Jag har beklagat för många människors död de senaste sex dagarna. Tre människor, två inom samma familj. Alla fick de alldeles för kort tid. Alldeles för många hade behövt dem läng ännu. De borde ha fått uppleva så väldigt mycket mera. 

Men som bekant får vi inte välja när det är dags. Inte ens de gånger det känns totalt orättvist och tragiskt.

Så jag återkommer så småningom. Säkert snart. Nu ska krama mina barn och min man lite extra hårt och berätta hur mycket jag älskar dem många extra gånger.

kyligt balanserad

För tillfället tycker jag mig ha hittat system som håller mig rätt balanserad. Jag orkar göra aktiva saker som att träffa människor, gå på ärenden, träna, städa och fixa hemma kring tre timmar och sen behöver jag vila ett par timmar. Vila som i att verkligen ligga ner, helst också sova en stund. Sen orkar jag troligtvis helt okej med vanlig vardagsrumban som fixa mat och greja med barnen. Energinivån svänger rätt fort och jag får se upp för att inte försöka göra för mycket under mina high för då är jag med högsta sannolikhet slut hela resterande dagen.
För övrigt tycker jag mig vara relativt balanserad. Eller nåja, balanserad är kanske att ta i, men i jämförelse med hur jag mått under graviditeten fram till nu så känner jag mig ganska mentalt stabil. Jag har på nåt vis förlikat mig med att kroppen en stor, tung och att diverse krämpor mer eller mindre gör sig påminda. Detta har nästan blivit mitt normaltillstånd nu och det känns nästan som att det alltid kommer vara såhär. Tack och lov är det inte så men mentalt har jag på nåt vis landat i var jag är nu och försöker att inte ens tänka på hur kroppen känns som icke-gravid.
Märker att jag även blockerar många andra saker. Tar inte in tung och jobbig information. Känns som att jag automatiskt stänger av mina känslor då jag får höra om nåt jobbigt. Verkar var en försvarsmekanism som jag känner igen från då jag var höggravid med Edwin och min mormor dog. Jag kände knappt nånting alls då, som att kroppen och psyket försöker skydda bebisen från för hög stress. Eller vad vet jag men märker iallafall att jag reagerar ovanligt kallt då det gäller allvarligare, tråkiga saker just nu.
Känns som att jag så smått håller på att gå in i min fokuserade bubbla inför förlossning. Ska skriva mera om det så småningom; min mentala uppladdning.

Fiskfloppen

Jag lyckades upprätthålla matpaneringen även in i andra veckan men redan dag ett blev det förändringar som gjorde att nu hela planen i princip är spolierad.
I lördags storhandlade jag enligt följande plan:
Söndag; lax, potatis, gräddfilssås och sallad
Måndag; rester till lunch (barnen är hemma på måndagar och fredagar)  + kycklingfiléer och rotsaker i ugn, tsatsiki
Tisdag; linspuresoppa med grynost (blev aldrig lagat förra veckan eftersom resterna räckte länge än väntat)
Onsdag; vegetarisk lasagne, sallad
Torsdag; rester
Fredag; freestyla lunch, troligen omelett + grilla majs, zuccini, svamp, halloumi, korv/kött(måste köpas senare), potatissallad, sallad

Nå. Istället för att äta lax igår så fick vi möjligheten att lämna barnen hos fammo, gå på mässa och samtidigt passa på att äta lunch ute. Vilket förstås var väldigt uppskattat och skönt. Men eftersom vi vuxna var mätta resten av dagen efter varsin måltid på Friends & Brgrs var den ända middagen vi gjorde risgrynsgröt till barnen. Allt väl så långt. Tills jag idag istället för igår plockade fram fisken och insåg att sista förbrukningsdagen var igår! Tänkte att kanske, kanske man kan äta ändå? Men hoppet försvann omedelbart jag luktade på den. Drygt 700gram och över 11€ försvann i soporna och jag, full av hormoner, hade inte långt till tårarna. Klockan var redan en bra bit över middagstid då jag i desperation lyckades svepa ihop en kycklingrisotto (även kycklingen hade sista förbrukningsdag idag!) med svamp och sparris innan barnen, som lekt ute i flera timmar, hann bryta ihop av hunger och trötthet.
Vid närmare koll kommer ju resten av schemat fungera helt okej ändå om det inte händer några ytterligare katastrofer. Tur att vi kör vegetariskt ett par dagar och köper köttet att grilla först senare. Kommer definitivt att bli mera noggrann med att kolla datumstämplingen i butiken härefter. Kändes riktigt trist både ekonomiskt och miljömässigt att slänga den stora fiskbiten. Usch.

                    

Ekonomin

Knyckte sevendays-listan från föregående vecka.

Jag tycker att det är intressant att fundera pengar, höra och läsa om hur folk tänker kring pengar. Jag förstår mig inte alls på varför det ofta är lite hysch, hysch och jag har många gånger upplevt att folk tycker att jag är besvärande då jag pratar pengar, att det blir för privat. Nu låter det som att jag Ofta diskuterar pengar, det gör jag inte men jag har heller inga problem att prata om inkomster och utgifter, vad jag tycker att är jobbigt och vad som fungerar.

Pengar för mig är:
En nödvändighet och ofta ett stressmoment. Nåt som jag rätt ofta känner mig begränsad av.

Vad jag lägger mina pengar på:
Huslån, mat, bil. Försäkringar! Har inte läst om nån annnan som nämnt försäkringar. Är det bara vi som betalar hiskeliga summor i året? Får ångest och blir irriterad varje gång försäkringarna ska betalas. Ändå vågar man ju inte vara utan.

Lägger minst pengar på:
kropps-och skönhetsbehandlingar.

En vanlig månad tjänar jag:
En fysioterapeut som jobbar kommunalt tjänar 2365€ i månaden. Jag jobbar halvtid just nu och får därmed självfallet hälften av den summan. (Varför är det för övrigt svårt att berätta vad man tjänar? Upplys mig gärna)

Mina tre spartips:
Planera matlista och storhandla. Förutom att det är lättare att hålla en mat-budget så undviker man extra småköp man annars eventuellt gör om man springer till butiken många gånger i veckan.
Lunchlåda istället för ute-lunch. Det kan man spara stora summor på i månaden. Lätt att planera och fixa om man lyckas med tips nummer ett.
Handla på loppis. Har köpt en hel del gravidkläder och allt, förutom trosor och två par strumpbyxor, på fb-loppis och vanligt loppis. Största delen av barnens kläder handlar jag också på loppis. Har även köpt allt kommande baby-stuff second hand. Och möbler! Köper nästan uteslutande möbler second hand nuförtiden. Förutom att det är billigare så tycker jag det blir snyggt och levande att blanda gammalt med nya möbler. Sälj bort onödiga prylar samma väg! Jag orkar aldrig skaffa bord utan säljer alltid via fb-loppis. Funkar finfint.

Om jag var ekonomiskt oberoende;

Skulle jag möjligtvis inte ha flyttat till Österbotten. En stor orsak till flytten var faktiskt att det är så förbaskat dyrt att bo i Helsingfors. Jag ville att vi skulle ha möjlighet att jobba mindre då barnen är små och ville ha större boende än 57,5kvm. Sen spelade förstås andra saker också in men pengar (eller bristen på pengar) utgjorde en betydande faktor. Nu är jag ändå nöjd över att det blev flytt även om det har varit en tuff förändring för mig och det har tagit en förvånansvärt lång tid för mig att göra mig hemmastadd. Så om jag skulle vara ekonomiskt oberoende skulle jag med andra ord inte alls nödvöndigtvis flytta tillbaka. Det ni!

Jag skulle resa mer. Gå intressanta skolningar. Köpa städtjänst. Bygga garage. Äta ute mera. Ha kvar vår prenumeration av dagstidning i pappersformat som vi nu troligen kommer prioritera bort pga att det är så dyrt. Gå på hudvård och köpa bättre (dyrare) hudvårdsprodukter. Operera ögonen. Tydligen konsumera mera. Samtidigt tänker jag att det är bra och hälsosamt att vara tvungen att prioritera, spara och planera vad man sätter sina pengar på. Jag tror att man uppskattar saker mera om man har jobbat för det och om man inte får allt man vill samtidigt. Huvudsaken är att inte behöva stressa över att få bas-ekonomin att gå ihop. Lyxvaror, -tjänster, -upplevelser tycker jag det är helt ok att man ibland måste prioritera bort/spara till. 

Mina ekonomiska mål är;

Att få det att gå ihop och gärna kunna spara en del för kommande projekt och till barnen. Lite oroad är jag med tanke på att inkomsterna igen successivt komm att sjunka då trean föds. Vill gärna att nån, igen, kan stanna hemma helt eller delvis i några år. Huruvida det kommer att funka eller ej hänger på om vi får den ekonomiska ekvationen att gå ihop. 

Den sinande orken

Idag vaknade jag och kände mig skönt energisk. Hade lust och energi att ta itu med hur mycket som helst kändes det som. Efter kl 12 sinade energin fort och en timme senare kände jag mig utslagen. Såhär är det nästan varje dag. Jag orkar, som bäst, med halva dagen och sen är jag kaputt. Mycket frustrerande. Jag vill så mycket men orkar så lite.