November

November är här. Jag har alltid ogillat november. Ogillat kylan och mörkret. Och tröttheten. Jag drabbas av hösttrötthet varje år och segar mig igenom halva oktober och november. Jag försöker hålla upp energinivån genom att äta tillräckligt och bra (att börja dagen med bland annat en hel avocado har gjort under för att orka hela förmiddagen), lägga mig tidigt om kvällarna, träna regelbundet, mysa mycket, tända ljus och läsa mycket böcker med barnen. Borde ännu bli bättre på att att vara ute och vardagsmotionera mera men vilket jag vet att höjer orken och välmåendet ytterligare. Har även bokat in lite så uppiggande events som cosmetiques pepp-dag i helgen, en natt på glasbruket med vänner, ett frissabesök. Och sen plötsligt är det sista November och 3-års kalas! Därefter följer ju december som är fyllda av födelsedagar och högtider.

Jag är ytterst glad över att jag har möjligheten att jobba halvtid den hör hösten. Det känns som att jag orkar rätt okej med både jobb och familj men ändå inte så mycket mera än så. Ja vår träning och en aning socialt liv också. Har medvetet valt att inte ha så mycket aktiviteter och program i höst. Ekonomiskt ingen höjdare men man klarar sig verkligen på mindre än man tror. Det är absolut värt tiden och orken jag får i utbyte.

Arg idag

Svenska Yle hade nyligen en artikel som handlade om en kvinna som klarat sig fantastiskt bra i ett halvmaraton nyligen. Såhär långt inga konstigheter tvärtom, jag tycker också att hennes prestation är fantastisk! 

Med det sagt så kommer jag till vad som, enligt mig, var mindre bra med artikeln. Nämligen att redan rubriken lade tyngdpunkten på hur fantastisk prestationen är med tanke på att det bara är 1,5år sedan hon fött barn (!) Samma upphöjande av att prestera på denna höga nivå återkom pånytt i texten. 

Jag blir så arg och samtidigt matt. En graviditet och en förlossning är en enorm påfrestning för kroppen och det är otroligt viktigt att ge den tid för återhämtning för att förebygga problem och skador. Det finns redan en enorm press på att kvinnor ska "komma tillbaka" så fort som möjligt efter en förlossning och rubriker som denna eldar på denna trend och press. En liten del kvinnor klarar av en tuff träning snart efter en förlossning. En stor del kvinnor tror kanske att de klarar det eftersom "alla andra" gör det och för att det kanske känns helt okej. Samtidigt har jag vid ett flertal tillfället varit med om att många kvinnor på vanliga träningstimmar inte klarar av X-hopp eller hoppa på trampolin utan att kissa ner sig lite. Lite skämtsamt konstaterat förstås och oftast följt av nån kommentar att det ju är sånt man får räkna med då man fött barn. Nej! Säger jag. Inte okej att det ska vara normalt och att det är sånt man helt enkelt får lära sig leva med. Vanligt, ja. Okej, nej! Med rätt träning och återhämtning kan man förebygga mycket av bland annat dylika problem. Men artiklar och rubriceringar som ovan känner jag att motarbetar det jobb som görs med att försöka nå ut med trygg och bra information gällande hur man bäst tränar för tryggast möjliga återhämtning. 

Jag önskar verkligen att jag hade låtit bli att träna i det tempo och den intensitet jag gjorde efter första barnet. Även för mig kändes det bra, och då har jag både träningsvana och läste på om post-graviditets träning, men ni har ju minsann fått följa med om en del av följderna blev och är för mig. 

Sprid snälla inte felaktig information och sluta stressa nyblivna mammor till att stress-träna (men gärna smart-träna)

Föräldraskapets utmaningar

"Hur blev världen till?"
"Hur skulle det vara att vara nån annan? -tankepaus- "Jag vill inte vara nån annan, jag vill bara vara mig själv "

Ja, ni ser. Föräldraskapet och utmaningarna det medför har ytterligare tagit en ny nivå. Det är svårt och jätteroligt.

Tonårskris

För att nu gatan inte ska bli för lugn så passar jag på att krisa lite. Jag gör det ibland. Krisar över livet,  funderar vad jag riktigt sysslar med, vad jag riktigt VILL syssla med. Återgår till nån sorts tonårsversion av mig.
Det brukar gå över ganska fort så månne det inte gör det även denna gång.

Förutom det så har jag varit grymt förkyld i två veckor nu. En hel vecka var jag hemma från jobbet och låg och vred mig av och an med värk i kropp och knopp. Förra veckan tvingade jag mig med nöd och näppe igenom arbetsveckan och slutade sen med total flunssakollaps. Kanske det är därför jag krisar, för att de senaste par veckorna varit ett ända kämpande igenom dagarna. Så fort jag blir frisk och får träna igen återfår jag förhoppningsvis min mentala blans igen.

Lugna gatan

Sedan början av september jobbar jag deltid,  barnen går på dagis tre dagar i veckan. Vi har intensiva veckor bakom oss men jag tycker att vi har kommit igång rätt bra med vårt nya liv. Barnen har hunnit ha sin första svacka, och kommit över sin första svacka. Jag börjar kunna njuta mera av korta dagar efter att hittills suttit och förberett, läst och jobbat även kvällstid. Jag får det bästa av två världar och hoppas kunna fortsätta såhär ett tag till.
Vi har det faktiskt ovanligt balanserat för tillfället. Båda barnen är inne i aningen lugnare faser gällande test av gränser och trots. De leker i regel fantastisk bra tillsammans och vi sover som folk! För det mesta kommer ett eller båda barnen i vår säng i nåt skede av natten, men vi sover!
Vi njuter av att ha det ovanligt balanserat så länge det varar. Ja, dethär är troligen den lugnaste fasen vi haft sedan vi blev tvåbarnsföräldrar.

En liten parentes

Jag gick in på min egen blogg idag och tänkte,  nämen hjälp! Vad lade jag upp för bild riktigt. Gällande föregående inlägg.

Jag tänker att flera kanske tänkte nåt i samma stil. Tyckte det var vågat och konstigt att sätta upp en enorm bild bara på min mage. 

Saken är den att jag numera ser och tänker på mina problem med diastasen och magen med mina professionella ögon. Jag ser problem, funktion/avsaknad av funktion, målsättning, framsteg, analyserar, funderar med rehabiliteringen som grund. För det mesta kopplar jag numera bort personliga känslor om vad jag tänker och tycker om hur magen tex ser ut. Det spelar liksom ingen roll. På gott och ont. 

De första magbildern jag satt upp på bloggen var mycket svårare. Jag kände mig så ful. Magen ful och speciellt naveln deformerad och för mig själv frånstötande. Nu känner jag egentligen ingenting vilket på sätt och vis är en delseger på vägen att kanske kunna känna nåt mera positivt nån dag igen. Problemet just nu är kanske att jag i nåt skede av processen var fokuserad på att vända mina negativa tankar till positivt vartefter rehabiliteringen skulle framskrida och på nåt vis tänka att kroppen och mentala biten jobbat tillsammans i rätt riktning. Men eftersom den fysiska rehabiliteringen nästintill avstannade trots enorm insats av mig blev jag bara frustrerad och arg på att kroppen inte gör som jag vill. Sen släppte jag det. Nu känner jag som sagt ingenting men vet heller inte riktigt vad som är nästa steg. Släppa hela projektet känns lockande men inget vettigt alternativ eftersom bråcket ger mig besvär och diastasen gör hela min core instabil och jag vill förebygga värre problem. 

En liten parentes bara jag fick för mig att tillägga. För att klargöra (?) lite om hur jag tänkte. 

Hos kirurgen

Det har hänt en hel del här den senaste dryga månaden. Barnen har börjat dagis, jag har börjat jobba. Finns en hel del jag kunde skriva om det men i dethär inlägget ska jag fortsätta på bråck och diastastemat. Först var detta en sömnblogg, nu en passiv diastas-blogg. Kan informera er som följt sömnbloggen att vi nu, sedan några månader tillbaka oftast sover hela nätter. Halleluja!

Tillbaka till magen. De flesta av er vet att jag opererades för navelbråck i december förra året. Det följdes av en otroligt tung dryg månad för hela familjen eftersom jag inte fick lyfta och barnen blev totalt upp och ner.
Så fort jag tog bort förbandet, några dagar efter operationen, anade jag att allt inte stod rätt till. Naveln var svullen som en halv golfboll. Tänkte, och hoppades att det vag svullnad som skulle ge med sig. Kände också att jag fortfarande kunde trycka tillbaka lite vävnad in i magen så efter fem veckor klampade jag in på kirurgiska polikliniken och bad dem kolla upp naveln eftersom jag anade oråd. Jag fick snabb service, kirurgen kom och kollade inom 15min trots att jag inte hade bokat tid men efter att hon tittar på den två sekunder konstaterade hon att det troligen är vävnadsvätska och att jag ska ha tålamod. Nå, efter 9 månader av tålamod och naveln fortfarande inte ändrat märkbart. Eller jo, ändrat till det sämre med mera värk, speciellt om jag lyfter tungt eller om magen är svullen. Stegade igen in till kir pol och bad om en läkartid och ett par veckor senare, idag, träffade jag kirurgen igen.
Hon tittade på naveln och konstaterade omedelbart att stygnen inte hållit. Jag har fortsättningsvis ett förbaskat bråck och jag har haft det hela tiden. Precis som jag trott sedan stunden jag avlägsnade förbandet.

Det är mycket troligt att det är detta som gör att jag inte gör framsteg i min diastas-rehab trots månader av stenhård, fokuserad träning.
Just nu känner jag mig bara matt och har ingen aning om vad nästa steg blir. Jag är verkligen innerligt trött på detta navelskåderi men jag vill bli av med värken från bråcket och jag vill träna ihop min delning mera. Men jag skulle verkligen inte orka men en ny operation.

Dagens mage. Naveln här i minsta laget. Brukar bli mera svullen om kvällarna elle om jag gjort mcyket fysiskt tunga saker. Minst svullen på morgonen då jag vaknar. 

Diastasrehab, tredje träffen

Idag träffade jag fysioterapeuten för tredje gången. Delningen hade minskat en aning och även blivit grundare. Tyvärr glömde jag fota exakta måtten på delningens förändring och jag satt inte de exakta siffrorna på minne. Så det går nog framåt men rätt långsamt.
Jag har under de senaste par månaderna jobbat hårt med att träna upp bäckenbottenmuskulaturens styrka och uthållighet (jag har nog aktivt tränat bäckenbotten ända sedan graviditeten med Agnes men senaste månaderna verkligen målmedvetet och intensivt enligt specifikt schema) och aktiveringen kollades med ultraljud. Bäckenbotten utsätts för enorm påfrestning då buktrycket stiger som tex då man lyfter tungt eller gör en crunch. Med hjälp av ul kunde vi konstatera att min bäckenbotten inte riktigt orkade hålla emot det tryck som bildas då man gör en liten crunch, utan gav efter en aning mot slutet. Mycket tankeväckande för mig med tanke på hur mycket jag ändå har tänat bäckenbotten. Var givande och motiverande att konkret, visuellt se vad som händer/borde hända med bäckenbotten. Bäckenbottenträningen fortsätter alltså (livet ut) och kommer härefter också att varieras lite mera.
Fick en hel del nya övningar för att få delningen att förhoppningsvis minska diastasen men också övningar för att slappna av. Har ganska överaktiva muskler kring revben, vilket gör att de (revbenen) spretar ut och troligen påverkar delningen negativt. Övning för fascia release av överaktiva nedre magmuskler (borde egentligen gå till nån som kunde behandla mina fascior några gånger men börjar iallafall med självhjälp,  egna övningar med boll, och ser sen om nån inom detta kunnig kollega finns i närheten). Jag fick lov att göra mera övningar på gym, mera benträningen tex vilket är roligt. Bakåtböjningar och plankor är fortfarande "förbjudet" vilket innebär att yogan fortfarande är on hold.

Lite trist var att vi kunde konstatera att det nog, trots allt, verkar vara nåt knas med mitt navelbråck. Vilket jag anat ända från början. Det ÄR nåt annat än vävnadsvätska som putar ut (troligen alltså fortfarande ett litet bråck). Jag ska kontakta kirurgin och be dem kolla upp saken. Igen. Men jag har ju absolut ingen lust att göra flera ingrep på grund av detta. 

Jag kommer att tejpa naveln med kinesiotejp en del framöver för att ge bråcket stöd vid vissa övningar.

Känner mig otroligt tudelad för tillfället. Å ena sidan är jag motiverad och tycker att det ska bli roligt att sätta igång med de nya övningarna som jag fick. Samtidigt är jag SÅ trött på detta. Speciellt eftersom det verkar som att det förbaskade navelbråcket aldrig blev fixat ordentligt. Trött på att sätta enormt mycket tid, pengar och energi på nåt som kanske aldrig blir bra. För första gången känns det faktiskt som jag har lust att ge upp. Men ge upp är inget alternativ. 

Inredningsinspiration

Jag har fått inredningsfnatt. Plötsligt har jag massor av projekt jag genast vill få fixade här hemma. Jag ska sy (!! Jag kan inte sy)  fyra gardiner. Jag har köpt ett tyg till hjälpköket, till barnens sovrum blir det gula finlayson elefanter, till lekrummet gärna Marimekkos räsymatto alternativt en lite billigare variant från Spira. En tillfällig lösning till gästrummet tror jag det blir samma elefanter från finlayson men gråa bara för att jag älskar just det mönstret och den färgen men tycker barnen ska få lite roligare (gul, vilket även är Edwins absoluta favoritfärg). Om jag hittar på nåt annat i gästrummet funkar ju gråa elefanterna ju sedan att byta med för att då variation i de andra rummen eftersom modellen kommer bli identiska, enkla kappor.

För att gardinerna ska funka i barnens sovrum måste vi äntligen måla om, måla bort ränderna på väggarna som jag har tänkt göra i tre år nu men aldrig kommit till skott.

Sen behöver vi en skohylla som även kan användas som bänk. Ikeas gamla hemnes, som inte finns till försäljning längre, har jag resultatlöst sökt länge...

Jag ska riva ut bänken i hjälpköket och fixa en skänk/bord (tänk skänk med en rad öppen förvaring högst men tomt space nertill så att en skohylla kan placeras under....) Den perfekta skänken/bordet har jag dock ej hittat ännu. Borde väl bli snickare för satt förverkliga mina visioner.

Till gästrummet söker jag också en utdragbar säng i 60-tals stil. Gärna med förvaringslåda under. Har en på lut.

I vardagsrummet tycker jag vi behöver en liten 50-tals inspirerad skänk. Helst enkelt för att det skulle passa bra. Håller ögonen öppna.

Det är roligt men utmanade och tidskrävande att söka möbler och inredning second hand. Extra belönande då man hittar det man söker. 

Det är väl de största sakerna jag funderar på. Sen finns lite annat smått och gott jag gärna skulle fixa. Och även större saker som att bygga helvägg klädskåp i sovrum och totalrenovera båda badrummen. Men det tar vi nån gång i framtiden. Och ja, så hade jag tänkt bygga en lounge ute på terrassen men tror vi fixar det nästa sommar..

Om ja inte visste bättre skulle jag tro att jag boar. Det gör jag inte i ordets rätta bemärkelse. Ska återkomma med bildbevis efterhand jag ror i land delar av min projekt.

Diastasrehab, andra träffen.

Hej från tåget! Det är tydligen min nya grej, bloggar numera endast då jag åker tåg.

Jag har precis träffat min fysioterapeut för andra gången. Jag har alltså gjort mina övningar fyra gånger om dagen de senaste sex veckorna. Övningarna jag har gjort är att hitta och träna rätt aktivering av bäckenbotten och djupa magmusklerna. Hitta rätt aktivering för att skapa spänning i bukhinnan och magmusklerna verkligen glider i rätt riktning, mot mitten.  Ett par övningar för att öppna bröstkorgen har jag dessutom gjort samt och aktivt jobba på mina "problem" med hållningen så ofta jag bara kommit ihåg för att så småningom lära kroppen en bra hållning som det normala. Det har nästan varit det svåraste, hållningen, för det glömmer jag bort så lätt. Att göra konkreta övningar x-antal gånger per dag har varit den lätta biten.

Att lämna bort all annan träning, förutom några lätta länkar nu som då, har gått relativt bra. Visst saknar jag träningen men jag har försökt psyka mig stenhårt till att inte tänka och fokusera på vad jag inte får göra utan istället tänka på varför jag gör der jag gör och målmedvetet hålla sikte på vad jag ska göra för att nå mitt mål. Men visst har jag haft några riktigt jobbiga dagar då jag verkligen saknat uteträningspassen och yogan och undrat vad jag riktigt sysslar med. Åter igen har det blivit så tydligt hur viktig träningen är för mitt mentala välmående, bibehålla balansen och hur mycket positiv energi och ork den ger mig.

De senaste två veckorna har jag blivit mera och mera nervös över hur rehabiliteringen och läkningen framskrider eller i värsta fall inte framskrider. Har funderat över vad jag ska göra om det inte går framåt. Samtidigt har jag märkt att bukhinnans elasticitet och motstånd har ändrat en del. Delningen är inte lika djup längre. Skillnad på bredden har jag inte riktigt kunnat avgöra. Det är svårt att mäta själv och dessutom är jag ju så skicklig på på lura bredden att verka mindre än vad den i själva verket är.

Vad sa fysioterapeuten då? Hon sa att det gått framåt! Mycket! Precis som jag själv märkt är bukhinnans elasticitet mycket bättre, finns avsevärt mera motstånd. Delningen har minskat med hälftens bredd som bäst! Där min delning var som bredast senast var den hela 4,2cm (!) nu var delningen på samma ställe 2,1cm. Ni anar inte vilken vinst och vilken lättnad det är att allt jobb ger resultat och jag är på rätt spår. 

Bilden visar förändringen i delningen bred på tre olika ställen. Bokstäverna till vänster betyder Y- uppe, N- navel, A- nere. Bokstäverna upptill betyder A- vid aktivering, R- avslappnat tillstånd. Skillnaden är stor som ni ser. Minsta förändringen (förutom under naveln där siffrorna var inom normala redan vid första tillfället) har skett vid naveln under aktivering, endast 0,9cm minskning, men så är det det området där förändringen oftast sker långsammast. 

Nu fick jag nya lite svårare övningar vilka jag ska göra en gång om dagen. En hel del fokus kommer att vara på uthållighetsträning av bäckenbotten och jag har tydliga målsättningar för vad jag bör och ska klara av innan nösta träff. Jag ska  förstås också fortsätta att aktivt jobba på hållningen. Dessutom får jag nu börja med lite "vanlig" styrketräning!! Främst övningar i stående där jag har full kontroll av magens aktivering. Det betyder med andra ord att jag kan träna massor med axlar och armar hemma. Jag funderar också på om jag borde bli medlem i gym för att kunna göra en del benträningen i maskin...utan vikter kan jag i och för sig göra en del hemma också. 

Nästa träff med fysioterapeuten blir om två månader. Motivationen är åter på topp och jag ser fram emot att komma igång med nya övningar och nytt upplägg.

Inte min egen. Ännu.

Nu fick jag lite agnst över att jag rackade ner på hur min navel ser ut nu. En navel kan väl vara lika fin och bra oavsett om det är ett litet hål eller putar ut. Navlar kommer säkert i alla möjliga former, precis som allt annat. Jag har aldrig haft en djup navel utan en grund. Fram till före graviditeterna. Men att nu ha en som putar ut känns ovant, som att den inte riktigt är min egen. Jag får jobba på att få den att kännas som min och sluta tycka illa om den bara för att den ar ovan och "annorlunda". 

Delningen och omstart

Nu sitter jag på tåget igen efter ett par intensiva dagar i Helsingfors. Den främsta orsaken för mitt besök var alltså att träffa en fysioterapeut som är specialiserad på bland annat magmuskleldelning.

Hon bekräftade egentligen min egen tanke gällande delningen, bredd och djup. Som bredast är det lite ovanför naveln där den mättes till 4cm. Som "normalt"/ok räknas en bredd på max 2cm. Bindvävnaden  i området där delningen är (ovanför naveln en bit uppåt) är klart uttöjd och har inte återfått närapå en normal spänst vilket ger delningen ett rätt ordentligt djup. Jag upplever dock själv att djupet klart minskat de senaste par åren. Minns tydligt hur det nästan kändes som att magen var nästintill bottenlös ca 6månader efter Edwin fötts. 

Ingen delning under naveln.

Det var grymt intressant att följa med hur hon undersökte. Hon använde även ultraljud för att få en mera exakt uppfattning om hur musklerna jobbar och delningen ser ut då de ör avslappnade och då de är aktiva. Med ultraljud såg man också tydligt hur bindvävnaden var tunn och slapp i jämförelse med bindväven högre upp där den är normal. Super intressant!

Fysioterapeuten tyckte att det absolut finns möjlighet till rehabilitering. Det är självklart omöjligt att säga hur mycket det ännu går att minska delningen, det får tiden och hårt jobb utvisa. Nu börjar jag från "början" igen. Det betyder i praktiken nu att jag skippar all tung styrketräning och yoga. Yoga funkar dåligt med tanke på främst alla plankpositioner och bakåtböjningar man gör. Bakåtböjningar ska tydligen vara ett effektivt sätt att upprätthålla en delning. Jogging tyckte hon ändå att var ok för min del eftersom jag har bra kontroll på och starkt bäckenbotten. 

Jag fick några övningar jag ska göra 4gånger om dagen, fem dagar i veckan, som fokuserar på att hitta, aktivera, och träna bäckenbotten och djupa muskler utan att koppla på ytliga. Det är ju precis det jag sysslat med i två år redan men me hjälp av fyiotepaeutens facilitering och lite nya tips gällande hur jag ska tänka hittade jag rätt aktivering ännu bättre. Utöver det ska jag jobba på hållningen. I mitt fall jobba mera på att få mera tyngd vid roten av stortån, korrigera höftens rotation framåt, slappna av bröstkorgen och få mina inåtroterade axlar bakåt och öppna bröstkorgen. Fick ett även ett par övningar för att förbättra hållningen. 

Jag hoppas verkligen på resultat men ändå kan jag inte låta bli att oroa mig över att jag ändå känner att jag gjort väldigt mycket rätt de senaste par åren. Kanske blir det inte bättre än såhär? Samtidigt tänker jag att jag gott och väl kan ha tränat alldeles för tungt och hårt på sidan av rehaben vilket gjort att resultatet av rehabiliteringen uteblivit. Plusminusnoll helt enkelt. Nå, det lär visa sig. Om sex veckor ska jag  träffa henne igen och utvärdera framgång och planera framåt. 

Dagens magbild

Jag utlovade ju en bild på magen redan igår men jag är ju som bekant inte så bra på att hålla mina löften gällande bloggen. Jag fortsatte men den dåliga vanan i och med att jag helt enkelt glömde bort det. Men NU hörni, före jag drar iväg på lite shopping i Sello, bjuder jag på dagen bild på mi vackra putnavel och som bonus får ni även se halva mitt ansikte. Håll till godo (hehe).

Även om bilden är av dålig kvalitet och längre ifrån så är det tydligt att naveln egentligen inte förändrats alls de senaste månaderna. Efter gårdagens besök verkar det iallafall som att bråcket nog ändå är ok och jag bara får lära mig att leva med en konstant putnavel. Kanske lär jag mig tycka om den också.... (Bra terapi det här med att visa upp delar av kroppen jag milt sagt inte är så förtjust i) Huvudsaken är att bråcket är fixat som det ska. 

Besöket hos fysioterapeuten gällande magmuskeldelningen var för övrigt mycket intessant. Återkommer till det imorgon då jag sitter på tåget hem. Jag lovar!

Sista försöket

Som bäst sitter jag på tåget till Helsingfors. Imorgon ska jag träffa en specialist gällande min magmuskeldelning. Jag är så otroligt trött på att jobba på med all denna rehabilitering utan att nånting händer. I ett och ett halft år har jag jobbat svinhårt för att få ihop delningen. Utan resultat. Jag ser det här som min sista chans nu. Om hon säger att det finns möjlighet att få ihop diastasen ännu så går jag all in en sista gång och rehab-tränar mig tokig ett tag till. Sen ger jag upp.

Jag är helt förberedd på att jag kommer at vara tvungen att skippa i princip all annan träning ett bra tag framöver. Det känns isåfall tungt och trist men jag är redo att pausa all annan träning för att ge detta ett ordentligt sista försök nu.

Då jag ändå är på gång med att flasha min mage kan jag ju fortsätta att visa er en bild där delningen syns rätt bra. Varsågoda. Håll tummarna för att den inte ser ut såhär om några månader. 

Fyra månader efter operation av navelbråcket

Det har idag gått exakt fyra månader sedan min navelbråcksoperation. Och hur har det gått?

Känslan, gällande kontakten med magmusklerna, direkt efter operationen påminde faktiskt lite om känslan efter förlossning. Näst intill noll koll på aktivering och kontroll av djupa muskulaturen med andra ord. Även om jag var förberedd på att kontrollen kunde bli förändrad blev jag ändå överraskad över hur mycket kontrollen av aktiveringen som påverkades. 

Jag fick inte lyfta mera än några kg i en månad efter operationen. Det visade sig vara mycket svårare att inte lyfta barnen än vad jag trodde. Barnen blev som plåster på mig och reagerade starkt på förändringen att mamma plötsligt inte lyfte upp dem. Min mamma bodde hos oss i två veckor, min pappa en. Utan den hjälpen hade det varit omöjligt. December var lugnt den tyngsta månaden på länge. 

Läkningen de två första veckorna gick fort. Smärtan kring operationsområdet minskade dag för dag och efter ungefär tre veckor var det främst rotationer som gjorde ont samt palpationsömt precis på och kring naveln. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte göra eller lyfta för mycket. Efter cirka knappt två månader upplevde jag att smärtan var borta och aktivering av musklerna nästintill tillbaka liksom tidigare. 

Svullnaden gick ner så småningom de första veckorna men jag var ganska fundersam över att naveln fortsättningsvis putar rejält och det känns som att det finns vävnad som ännu kan puttas in tillbaka. Jag passade på att fråga huruvida detta är normalt då jag vid fyra veckor efter op lämnade tillbaka stödkorsetten ( vilken jag använt de två första veckorna efter op). Jag hade turen att på direkten få träffa kirurgen som opererat mig och som svar fick jag att det är vävnadsvätska kvar men att det ju bara har gått några veckor sedan op och jag ska ha tålamod. Nu har det gått fyra månader och det ser likadant ut...jag är onekligen lite orolig över att allt inte är riktigt som det borde. Tyvärr. 

Jag fick ingen handledning gällande träning eller rehabilitering efter ingreppet. Jag fick endast informationen att inte lyfta tungt på fyra veckor men att jag därefter kan börja träna som vanligt (!) En månad efter op hade jag aldrig kunnat tänka mig att träna som vanligt! Kroppen var absolut inte redo för det ännu, tvärtom. Fem veckor efter op gjorde jag en lite tyngre rörelse efter vilken jag hade ont området kring naveln i över en vecka framåt. Vid den tidpunkten hade kirurgen alltså gett mig lov att träna som vanligt, även magmuskler..!! Som tur insåg jag själv mina begränsningar och tog det väldigt lugnt med träningen. 

Träningen att hitta och aktivera musklerna började jag ned i princip genast. Dynamiska övningar med inspiration av mamma mage appen började jag med ca en knapp månad efter op. Vid två månader började jag smått med yoga och muskel-träning hemma och har de senaste par månaderna gradvis ökat träningens intensitet och vikterna jag använder. Nu känner jag äntligen att jag kan köra på för fullt igen med tanke på operationen och bålkontrollen. Jag har inga känningar alls kring gamla bråcket då jag tränat med tunga vikter. Seger! 

Jag hoppas jag har fel gällande mina aningar att operationen ändå inte blev riktigt som den borde. Att naveln nu ser helt knäpp ut kan jag leva med så länge bråcket verkligen är helt ok och inte kommer ge mig besvär. Det var ju aldrig frågan om en kosmetisk operation (DÅ skulle ju slutresultatet minsann vara ett skämt). Ska kolla upp saken ännu en gång. Då jag orkar. Just nu känns det ju ok och oavsett om nåt ännu eventuellt borde åtgärdas så finns det inte på kartan att göra några nya i grepp om det absolut int behövs. Detta har varit en tung resa på många sätt. 

Precis före operationen såg naveln ut såhär.

En dryg vecka efter operationen såg den ut såhär. Hela magen ännu väldigt svullen.

Har inte fotat magen speciellt mycket, tyvärr. Nästa bild är tagen 2,5månad efter operationen. Den "svullna naveln" har definitivt inte blivit mindre. Ska kika in [senare ikväll] imorgon och uppdatera med en dagsfärsk bild också, fyra månader efter op. 

Ett gott tecken

Åh så glad jag blev över kommentaren att jag är saknad. Jag ska verkligen försöka bättra mig, jag lovar! Har bara varit så förskräckligt trött ett bra tag nu. Senaste veckorna har jag slocknat en stund på dagen då möjlighet funnits. Kämpat mig igenom de flesta dagar och mest längtat efter att få sova. Så har det faktiskt varit. Tyvärr. Men ska tro det vänder nu. Det känns så. Och just nu sover jag ju inte trots att barnen sover sedan en timme och klockan är 22. Nej, jag ska faktiskt dricka ett glas rött och se på skavlan istället för att stupa. Ett gott tecken.

En påminnelse

I ett skede under hösten fylldes Facebook flödet av länkar och inlägg gällande flyktingkrisen. Många berördes och ville hjälpa till på olika vis. Nu har uppståndelsen och (den synliga) aktiviteten och engagemanget helt klart svalnat. Vilket man förstås på sätt och vis förstå. Vi blir fort avtrubbade. Och visst känner jag själv också att jag inte orkar ta in hur mycket som helst på en gång. Jag orkar inte. Men då jag läste om alla barn som igen drunknade förra veckan satt jag dock och storgrät i soffan ett bra tag. Sen betalade jag in en liten summa till Nada Nord. Igen. Ja, det är viktigt att komma ihåg att hjälpbehovet är fortgående  och därför också viktigt att vi inte slutar att göra inbetalningar efter den första gången. Små summor med jämna mellanrum, ca en gång i månaden, är min egen målsättning. 

Själv skickar jag regelbundet slantar till Nada Nord, vilka är på plats på Lesbos igen för att hjälpa båtflyktibgar. Läs gärna om deras hjälparbete på hemsidan här. Via sms är det superlätt stt bidra med en summa! 

Men glöm för all del inte att välkomna flyktingarna på den orten du bor på! Att känna sig välkommen och väl bemött tror jag är oerhört viktigt för en lyckad integrering. 

Mitt tips för att gilla kroppen

Debatten gällande skönhetsoperationer går just nu het på olika Finlandssvenska bloggar. Jag orkar för tillfället inte engagera mig tillräckligt för att skriva ner mina reflektionen gällande det här ämnet men jag vill gärna komma med ett tips och en uppmaning. Besök simhallen regelbundet! I simhallen ser man nakna människor i olika åldrar och olika former. Helt vanliga kroppar med platta rumpor, stora rumpor, hängiga bröst, minimala bröst, håriga snippor, rakade snippor, muskulösa lår, hängig hud. Precis som kroppar är, som kroppar blir under livets gång. Flera besök i simhallen är mitt tips och bidrag för att avdramatisera hur kroppen ser ut och istället sätta mera fokus på att uppskatta hur den fungera.
Självfallet inser jag ju att man inte plötsligt kommer att börja älska sin kropp och det man kanske är missnöjd över genom att gå till simhallen och se andra nakna kroppar men jag tror verkligen att det kan bidra till en sundare bild på hur kroppar verkligen ser ut. För sällan ser vi ju dessa riktiga kroppar (utan kläder) utan istället bombarderas vi med "perfekta" kroppar med runda, fasta bröst, platt mag, tight rumpa etc. Jag rekommenderar helt enkelt en liten näck reality check.


De som känner mig vet att jag verkligen inte är den person som under många år haft den mest okomplicerade relationen till min kropp och utseende. Jag vet hur det känns att vara missnöjd och att helst vilja ändra på i princip allt. Men att det jag ärligt stör mig mest på (efter en ofrivillig träningspaus på snart 4månader) för tillfället är  att mitt vänstra envisas med att göra ont säger en hel del om hur långt jag har kommit.
Men det är en annan historia.

Våra nya vänner

I slutet av året blev vi vänfamilj för en familj som kommit hit som kvotflyktingar från Syrien. Beslutet var ganska enkelt egentligen. Först funderade jag om vi har var som "krävs". Har vi nåt att ge och har vi tiden och orken. Men fort insåg jag att vi ju formar det efter hand utan att sätta så mycket krav eller press på det hela.
Jag tror att en av de viktigast sakerna är att de som kastas in i en helt ny kultur, främmande språk och system, är att få kontakt med helt vanliga typer. Som oss. Som kan introducera dem till andra vänner, göra saker tillsammans med, ge dem möjlighet ett med låg tröskel fråga saker av gälland kultur/byråkrati/etc. Förhoppningsvis hittar vi också människor som verkligen blir våra vänner också. Riktigt på riktigt.

Vi träffades senast idag hemma hos dem. De bjöd på fantastiskt god middag. Det handlar verkligen inte om att det bara är vi som "ger". Vi har fått lära oss och ta del av deras kultur och vanor. För att inte tala om goda mat.

Jag tycker att vi alla har ett ansvar att bidra till att forma det samhälle vi lever i. Jag menar inte att alla behöver bli vänfamilj men jag tycker att alla, ja alla, borde se till att lära känna flyktingar. Vi behöver lära känna varandra. Känner man ingen personligen är det alldeles för enkelt att ha fördomar och påverkas av all skrämselpropaganda man får läsa om var och varannan dag. De behöver också få känna sig välkomnade i vårt samhälle och ges möjligheten att delta och bidra i helt vanliga sammanhang.

Sömnbloggen del 100

Igår tog det tre (3) timmar att natta barnen. Idag 2,5h. Jag har sjungit 50sånger enligt barnens önskemål, berättar historier, varit tyst, pajat handen, gosat, gått ut ir rummet, varit inne i rummet. What not. Det är väl det som är problemet- har väl gjort för mycket och de konst att de kan köra med mig. De har bankat i sängarna, att i sängarna, varit i samma säng, skrikit, gråtit, bett om att få gå på wc, bett om mjölk, bett om värkmedicin, vrålat efter pappa (som jobbar kväll igen), varit fem före att somna flera gånger men insett att nepp vi börjar om igen.
Jag undrar bara, bad hände med att sitta i fåtöljen och nynna trollmor?? Varför, varför kan nattande och sovande inte bara fungera problemfritt. Varför i hela friden fattar inte ungarna att det är SKÖNT att somna och sova!? Hela natten.
Efter nu fyra åt av mer eller mindre dåligt sovande känns det som att jag håller på att bli galen. Det är tortyr.

mini update

Här kommer vi småningom in i lite mera normala rutiner efter en både tung och rolig december månad. Julen var härlig med massor av familj som kommit norrut från hfrs och Åbo. Alla mina syskon (5st) utom lillebror var här. Dessutom träffade vi en del annan släkt vi umgås med nån fåtal gång i året. Utöver det var månaden förvånansvär tung och handlade mest om att försöka få allt att fungera då jag inte har fått lyfta barnen. Min mamma kunde som tur bo hos oss ett par veckor och min pappa en och min äldsta syster och granne har hjälpt till massor. Barnen , speciellt Agnes, reagerade kraftigare än väntat. Det har varit svårt för andra att hjälpa till eftersom barnen satt sig på bakhasorna och varit riktiga mamma-plåster. Edwin är dessutom i en fas då han protesterar högljutt och våldsamt mot mer eller mindre allt. Speciellt att klä av sig, klä på sig, byta blöja. NEJ! Kan helt själv! Själv, själv själv!  Är definitivt det vi hör mest ut hans mun.

Som tur visste vi inte vad som väntade då vi tyckte att vi var trötta efter höstens eviga sjukande. Men hey! Nytt år, nya tag. Det har nu gått fem veckor sedan operationen. Jag lyfter barnen och drömmer nu om att börja träna igen efter evighetslång paus.
För övrigt förväntar jag mig inga enorma förändringar detta år. Tvärtom hoppas jag på ett lugnt år. Främst att vi alla ska få vara så friska som möjligt. Bra mat, mycket träning för de vuxna i familjen, träffa vänner, några mindre resor till Sthlm, Helsingfors, Åbo (åtminstone), läsa böcker själv och med barnen. Sånt tänker jag mig. Inga konstigheter. Eller ja, jag har ju glömt en stor grej. Jobb. Det här året är det dags för jobb och dagisstart. Eftersom jag inte har nåt jobb att gå tillbaka till är det minst sagt spännande att se vad som riktigt kommer att hända på den fronten. Vad som helst kan hända! Kanske jag får för mig stt göra nåt alldeles nytt? Den som lever får se.